Att ge en chans är alltid att ge en möjlighet, och att både ge och få en möjlighet är bra. Jag ångrar aldrig att jag gav Annie en chans.
.
När jag varit och kollat på Annie i Luleå så fick jag höra av Rebecca att jag var den vettigaste personen som hade varit och kollat på Annie. Och jag och Rebecca har varit väldigt bra överens redan från början, och jag har aldrig haft problem med henne. Det tycker jag har varit otroligt skönt, att inte behöva "undvika" gamla ägare utan kunna höra av sig, skicka lite bilder och tycka att det känns skönt att ägaren kommer och hälsar på ibland.
.
När min fodertid hade tagit slut i Juni så ville jag inte ha Annie. Eller jag bestämde mig redan i maj att jag inte ville ha henne. Trodde att jag inte skulle kunna gå ihop med henne eller ta mig någonstans i min ridning, eftersom det var det jag framförallt ville. Jag tror Annika tyckte att jag höll på göra ett misstag, hon sa de aldrig åt mig men nu såhär i efterhand tror jag det, och det tror jag också. För en häst som Annie har gett mig så otroligt mycket, och hon var verkligen bra för mig, som ingen annan trodde.
.
Men jag skulle ha henne till tiden gick ut i alla fall. Och det kändes jobbigt att åka till stallet, för helt plötsligt såg jag Annie på ett annat sätt. Och det kändes verkligen som att jag svek henne, som att hon visste om alla hemska saker som jag sa och tänkte om henne. Pappa tyckte inte heller Annie var en bra häst som högg åt mig och tryckte mig mot väggen och hela tiden hade något i görningen. Jag förstod honom helt. Jag började titta på yngre hästar i södra sverige, en billigare. Och jag hittade flera som jag var sugen på att bara skicka upp, men där någonstans tror jag att jag började tappa hoppet. Varför vet jag inte, jag var inte sugen på något vis. Jag bokade in en provridning här i norra Sverige, mot Lycksele tror jag. Kvällen innan fick jag ett mail att han var såld. (Han ligger ute på annons nu, igen. )
.
När jag berättade för Rebecca att jag inte skulle ha henne var vi överens om att försöka hitta ett nytt hem till henne, eller att hon skulle gå till avel eller också skulle hon avlivas. Det var på skoltid jag pratade med Rebecca, och jag gick hem från skolan storbölandes för vad som kanske skulle hända i framtiden. Jag tyckte ju om Annie som häst, men inte som min häst, inte som en häst jag skulle kunna tänka mig ha kvar.
Jag vet inte varför jag ändrade mig, men jag minns att det var efter en dressyrträning med Annika, för den träningen minns jag så väl. Annie var sådär lagomt med allt, och jag kände mig så stolt även om träningen i sig inte var den bästa, men känslan att vara ett med Annie var stort, och inte alls lika självklar som med andra hästar man ridit, man tog det verkligen in i kroppen och glömde för en stund bort att andas.
.
För att komma till saker: Jag skrev tidigare i mitt inlägg att vi gjorde ett kontrakt på att om Annie inte ska vara kvar i mina ägor ska hon avlivas. Detta tycker jag inte är fel. Det märks på Annie att hon är en häst som är osäker, och som var mer osäker om unghäst och som haft det jobbigt tidigare. Det krävs mycket tid och arbete för att förtjäna förtroende, och hon släpper inte in en i sitt liv för att du ger henne en godisbit. I hennes ögon är du ingenting fören du har motvisat motsatsen helt enkelt.
.
Jag fick Annie gratis, och då skulle detta stå i kontraktet, det enda jag betalade var för ägarbytet, vilket är rätt självklart. Och hade jag inte haft i kontraktet att Annie skulle avlivas om jag inte skulle ha kvar henne, så hade jag nog gjort det ändå. Inte för att jag tycker att jag har rätten till det om hon är helt frisk. Jag har inga planer på att ta bort Annie "i onödan" om hon är frisk och glad. Men jag förstår varför vi skrev kontraktet. Dels för att Annie är en på miljonen, som jag skrev tidigare är du inte värd nånting i hennes ögon om du inte visar motsatsen, och dels för att hon ska inte behöva skickas runt och börja om på nytt hela, hela tiden. Annie har haft tur med att ha haft en sån bra ägare som Rebecca och som haft henne otroligt länge. Jag tycker Rebecca gjorde helt rätt att inte bry sig om pengar i Annies fall, utan i stället bry sig om hästen med den största omtanken. Hade jag fått Annie gratis kanske jag bara velat rida till henne och sålt henne vidare, som folk i sin tur gjort likadant?
.
Annie hade då blivit helt förstörd. Hon är en stark häst, men med svaga sidor. Jag älskade att jag gav Annie en chans, och hon ska inte dö FÖR mig, men jag vill hellre att hon somnar i min ägo än i någon annans när jag vet att jag alltid gör det bästa för henne i alla situationer. Att skriva kontrakt om si och så tycker jag inte är fel för någon, så länge det finns ett vettigt svar och en bra förklaring i det hela, en häst ska inte behövas "tas bort i onödan". Buster som jag har på foder har vi på "muntligt avtal" som det så fint heter, jag står alltså kvar som ägare OM det skulle bli något fel eller om jag anser att Buster inte ska fortsätta leva och gå vidare till de gröna ängarna, de ger mig ett "säkert" kort, medan jag kan ge Rebecca ett "säkert" kort.
