Fick det här schabraket i julklapp. Jag har använt det rätt mycket nu då jag har det på min hoppsadel, som jag rider i både på hoppträningar och då jag är ute och rider.

Måste säga att det är riktigt bra! Materialet är väldigt.. skumt! Det känns lite som galon tyg, som man hade när man var liten och kunde hoppa i pölar. Inte riktigt så men nästan, och det funkar precis lika bra som galon. Schabraket blir inte blött utan det rinner bara av det, och svetten transporteras bort väldigt fort.

.

Kan bara rekommendera det här schabraket, det ligger också väldigt bra, glider inte eller knövlar. Får se hur det blir när man tvättar det. Men det är verkligen hur bra som helst!

Helt underbart skrivet.

En som verkar få lite vett innanför pannbenet.

Och när man tänker på något så hittar man det oftast på internet, och nu var jag inne och läste på Emily Töyräs blogg (www.livetmedella.blogg.se ) och hittade en länk: http://www.ystadsallehanda.se/tomelilla/smedstorp/article1599348/Norrlandska-tar-over-Tjustorps-hastcenter.html

.

När jag gick i skolan innan gymnasiet var jag alltid duktig i idrott. Jag älskade idrott. Och jag ställde upp för mina kompisar, och jag fick lära mig att det inte handlade om hur duktig man var, utan vad man gjorde utav det. Och jag gjorde alltid mitt bästa. Jag spelade handboll när jag var yngre, men valde bort det för hästarna. Sen började jag friidrott, jag gick dock inte länge eftersom jag inte trivdes med åldergrupperna. Men hade jag fortsatt tror jag att jag faktiskt hade varit något inom friidrott idag (om man får ha det förtroendet att säga det utan att få negativa kommentarer.), när jag gick i sjätte klass hoppade jag 5,30 i längdhopp och var alltid insatt i det jag gjorde.

.

Men allt ändrades väldigt fort då vi bytte lärare. Jag gjorde inte längre allt som jag gjorde tidigare. Jag hade ont i mitt knä, och när vi bytte lärare så ville jag inte gå på lektionerna längre. Jag var en av de få som sa vad jag tyckte, för mitt betyg i idrott spelade inte längre någon roll, varken för mig eller för honom. Eftersom allt nu handlade om hur bra man var, och inte att man alltid gjorde mitt bästa. Och för mig är det fel. Ett betyg handlade om hur många gånger vi sprang uppför en brant backe under en viss tid, orkade vi visst många så fick vi ett visst betyg, och orkade vi fler så fick vi bättre betyg. Jag var inte med och sprang i den backen är det enda jag säger. Hur ska jag med knäskada ha samma förutsättningar för en hockeykille tillexempel? Jag tycker att det var oschysst helt enkelt.

.

Men hur som var det inte det jag vill komma fram till, utan det som fick mig att tappa all förtroende var när jag fick höra att ridning inte var någon sport. Idrotten man höll på med på fritiden spelade in i idrottsbetyget, förutom vi som red, för det var ingen idrott. Det fick mig att gå i taket. Jag skulle egentligen inte ens behöva försvara mig på den punkten eller ens behöva övertyga någon om att det är en sport. Men jag var tvungen.

.

Hur kan folk säga att det inte är en sport? Beror det på okunskap alltihopa eller handlar det helt enkelt om att folk är rädda att inse faktum? Jag tillbringade mer tid i stallet än vad killarna gjorde för sin hockey, jag kunde sitta på en helt okontrollerad häst utan att vara rädd medan de i högsta form kunde åka runt på sina skridskor. Förstå mig inte fel, jag tycker inte att det är lätt att åka skridskor, och jag skulle aldrig kunna spela hockey. Men det är en sport, likaväl som ridning. Att sitta på en häst och ha förtroende och samspel är så mycket bättre och svårare att hitta än att ha samspel med en puck (som förövrigt väger hur mycket?), att nu Rolf vann priset har skapat otroligt mycket prat och hur dumt det är att någon annan "riktig idrottare" vann priset. Jag sitter bara och skrattar för folks kunskap, hade Sedin vunnit priset hade det inte varit snack om saken, han hade varit värd det. Men eftersom Rolf rider så är det inte värt det, det är ju hästen som gör jobbet och han bara sitter där.

.

En diskussion som aldrig tar slut, jag älskar mitt projekt arbete och lyfta fram dessa underbara djur, och underbara människor som gör ett hårt artbete med sina hästar! ♥

.

När jag varit och kollat på Annie i Luleå så fick jag höra av Rebecca att jag var den vettigaste personen som hade varit och kollat på Annie. Och jag och Rebecca har varit väldigt bra överens redan från början, och jag har aldrig haft problem med henne. Det tycker jag har varit otroligt skönt, att inte behöva "undvika" gamla ägare utan kunna höra av sig, skicka lite bilder och tycka att det känns skönt att ägaren kommer och hälsar på ibland.

.

När min fodertid hade tagit slut i Juni så ville jag inte ha Annie. Eller jag bestämde mig redan i maj att jag inte ville ha henne. Trodde att jag inte skulle kunna gå ihop med henne eller ta mig någonstans i min ridning, eftersom det var det jag framförallt ville. Jag tror Annika tyckte att jag höll på göra ett misstag, hon sa de aldrig åt mig men nu såhär i efterhand tror jag det, och det tror jag också. För en häst som Annie har gett mig så otroligt mycket, och hon var verkligen bra för mig, som ingen annan trodde.

.

Men jag skulle ha henne till tiden gick ut i alla fall. Och det kändes jobbigt att åka till stallet, för helt plötsligt såg jag Annie på ett annat sätt. Och det kändes verkligen som att jag svek henne, som att hon visste om alla hemska saker som jag sa och tänkte om henne. Pappa tyckte inte heller Annie var en bra häst som högg åt mig och tryckte mig mot väggen och hela tiden hade något i görningen. Jag förstod honom helt. Jag började titta på yngre hästar i södra sverige, en billigare. Och jag hittade flera som jag var sugen på att bara skicka upp, men där någonstans tror jag att jag började tappa hoppet. Varför vet jag inte, jag var inte sugen på något vis. Jag bokade in en provridning här i norra Sverige, mot Lycksele tror jag. Kvällen innan fick jag ett mail att han var såld. (Han ligger ute på annons nu, igen. )

.

När jag berättade för Rebecca att jag inte skulle ha henne var vi överens om att försöka hitta ett nytt hem till henne, eller att hon skulle gå till avel eller också skulle hon avlivas. Det var på skoltid jag pratade med Rebecca, och jag gick hem från skolan storbölandes för vad som kanske skulle hända i framtiden. Jag tyckte ju om Annie som häst, men inte som min häst, inte som en häst jag skulle kunna tänka mig ha kvar.

Jag vet inte varför jag ändrade mig, men jag minns att det var efter en dressyrträning med Annika, för den träningen minns jag så väl. Annie var sådär lagomt med allt, och jag kände mig så stolt även om träningen i sig inte var den bästa, men känslan att vara ett med Annie var stort, och inte alls lika självklar som med andra hästar man ridit, man tog det verkligen in i kroppen och glömde för en stund bort att andas.

.

För att komma till saker: Jag skrev tidigare i mitt inlägg att vi gjorde ett kontrakt på att om Annie inte ska vara kvar i mina ägor ska hon avlivas. Detta tycker jag inte är fel. Det märks på Annie att hon är en häst som är osäker, och som var mer osäker om unghäst och som haft det jobbigt tidigare. Det krävs mycket tid och arbete för att förtjäna förtroende, och hon släpper inte in en i sitt liv för att du ger henne en godisbit. I hennes ögon är du ingenting fören du har motvisat motsatsen helt enkelt.

.

Jag fick Annie gratis, och då skulle detta stå i kontraktet, det enda jag betalade var för ägarbytet, vilket är rätt självklart. Och hade jag inte haft i kontraktet att Annie skulle avlivas om jag inte skulle ha kvar henne, så hade jag nog gjort det ändå. Inte för att jag tycker att jag har rätten till det om hon är helt frisk. Jag har inga planer på att ta bort Annie "i onödan" om hon är frisk och glad. Men jag förstår varför vi skrev kontraktet. Dels för att Annie är en på miljonen, som jag skrev tidigare är du inte värd nånting i hennes ögon om du inte visar motsatsen, och dels för att hon ska inte behöva skickas runt och börja om på nytt hela, hela tiden. Annie har haft tur med att ha haft en sån bra ägare som Rebecca och som haft henne otroligt länge. Jag tycker Rebecca gjorde helt rätt att inte bry sig om pengar i Annies fall, utan i stället bry sig om hästen med den största omtanken. Hade jag fått Annie gratis kanske jag bara velat rida till henne och sålt henne vidare, som folk i sin tur gjort likadant?

.

Annie hade då blivit helt förstörd. Hon är en stark häst, men med svaga sidor. Jag älskade att jag gav Annie en chans, och hon ska inte dö FÖR mig, men jag vill hellre att hon somnar i min ägo än i någon annans när jag vet att jag alltid gör det bästa för henne i alla situationer. Att skriva kontrakt om si och så tycker jag inte är fel för någon, så länge det finns ett vettigt svar och en bra förklaring i det hela, en häst ska inte behövas "tas bort i onödan". Buster som jag har på foder har vi på "muntligt avtal" som det så fint heter, jag står alltså kvar som ägare OM det skulle bli något fel eller om jag anser att Buster inte ska fortsätta leva och gå vidare till de gröna ängarna, de ger mig ett "säkert" kort, medan jag kan ge Rebecca ett "säkert" kort.

.

Jag fick en kommentar om min tatuering, inte här på bloggen utan på en grupp jag är med i på facebook "vi med ridtravare", och därför tyckte jag det var kul att lägga upp min bild där, och jag har fått mycket respons på bilden, många som tyckt den varit fin, en del som vill göra en liknande, en del som har en liknande eller en del som har gjort något annat för att göra en fin sak åt sin häst. Men en av kommentarerna såg ut såhär:  "Kul tanke, men den får mig att tänka på judarna i koncentrationslägren...."

Det värsta var självklart inte kommentaren, för jag anser att vi är så pass olika och kan ha egna åsikter om precis allt, det jag verkligen håller varmt om hjärtat vet hon ingenting om, och vice versa. Men det värsta med det här, det tycker jag är att människan som skriver det här, verkar inte tänka efter för fem öre medan mina tankar direkt börjar gå "hur menar hon med detta?, är det negativt?, varför säger hon det?".

.

För jag menar, om hon nu tycker att jag ser ut som en fånge i koncentrationslägren, behöver man lägga en sådan kommentar, speciellt om man är säkert 5-10 år äldre eller mer än vad jag själv. Hon kan vara lika gamla som mina systrar, eller som min mamma/pappa. Jag vet att hon är bra mycket äldre i alla fall.

.

Jag gjorde den här tatueringen för Annie. För hennes betydelse för mig. Jag har gjort stor skillnad i Annies liv, och hon i mitt. Hade det inte varit för mig hade nog Annie inte haft ett liv idag, jag var Annies sista hopp i princip. Och i kontraktet som vi har skrivet mellan mig och gamla ägaren så står det att Annie inte på något vis får lånas ut på foder eller längre perioder och får inte säljas vidare under några omständigheter. Ska jag inte ha kvar henne, ska hon somna in oavsett hur situationen ser ut för oss båda.

.

Jag skulle aldrig kunna lägga en kommentar om att jag tycker att någons tatuering ser ut som en "jude tatuering", främst för att det är jävligt kränkande när betydelsen har så stor mening för en själv, och dels för att det inte ens är något kul att göra en liknelse med? Tycker man inte om någons tatueringar eller piercingar, eller vad som helst - respektera att andra har egna tankar.

.

Nu fanns det dessutom folk som gillade hennes kommentar, och jag tycker det är så otroligt tragiskt att en vuxen människa får lägga såna kommentarer och få medhåll om något de inte ens har en aning om, när fan ska folk ta och växa upp? Jag skrev minsann att jag hur som helst var nöjd och fick även jag gillningar på min kommentar.

.

Men allvarligt, när jag som arton ser fel i dessa kommentarer, när ska de som är flera år äldre börja göra det? Pinsamt.

.

Jag har läst på vissa bloggar hur många det är som tycker att det är viktigt att börja med en häst som är läromästare. Jag vet inte vad deras tankar är kring vad en läromästare är egentligen, men man kan väl säga att när man läser annonser om läromästare så tänker jag på en häst som kan sin sak, och som ska lära ryttaren och inte bli så beroende av sina ryttare som vissa andra hästar kan vara, en bra förstahäst som en mindre erfaren ryttare kan rida.

.

Men samtidigt vill jag inte dra en kategori bland hästarna och peka ut vissa som läromästare och att det är viktigt att ha en väl utbildad häst. En del vill ha bra utbildade hästar, och det gör mig inget, det rör mig inte alls.

Jag blev väl kanske lite berörd av det jag läste på den senaste bloggen (kommer inte länka den då jag inte vill verka negativ eller nedtryckande mot någon.), men varken Buster eller Annie eller någon häst som jag har ridit har varit en läromästare och utbildad för att jag ska kunna göra misstag, men jag är inte ledsen för det. Inte alls.

.

Kortfattat som stod i texten var att alla borde lära sig rida innan, och ha en bra grund att stå på. Och det kan jag väl hålla med om. Men upplevelserna jag har fått med mina hästar hade ingen läromästare kunnat ta. För mig har Buster och Annie varit mina läromästare och låtit mig bygga en grund på dem. Varför ska jag ha en häst som kan hoppa om jag själv inte kan? Hur ska jag lära mig utav det?

Hade jag haft en läromästare som första häst hade jag kanske haft en annan erfarenhet än vad jag har idag, men de erfaranheter jag har plockat med mig sen då jag köpte Buster och då jag tog Annie är enorma, och trots att jag inte ridit en häst som varit bra utbildad har jag klarat mig utmärkt. Visst hade det varit väldigt kul att göra korrekta galoppombyten, eller ha en stor luftig galopp - men det har jag fått göra på egen hand även om de inte varit fullt korrekta, hästen har haft det inom sig men inte jobbat fram det. DET ger mig en stor respons, och Annie för mig idag är en läromästare. Jag måste kämpa för allt jag gör och jag lär mig, samtidigt som jag kan fela och Annie räddar upp min situation.

.

Vad tänker alla kring att ha en läromästare som första häst, är det ett måste? Vad är en läromästare egentligen? Kan inte min Annie vara en läromästare trots att hon inte är högt utbildad? Vem har rätten att dra strecket och skriva läromästare på en häst och hur går allas tankar kring det?

Förra tävlingssäsongen tävlade vi bara två lokala hopptävlingar, och en lokal dressyrtävling. Dock hade vi inte ens tänkt tävla något den "sommar-säsongen", utan vi trodde att det mesta skulle vara mycket längre bort, men eftersom det gick så bra så provade vi i alla fall att göra några starter.

.

De två hopptävlingar vi var på stoppade Annie ut sig på första och andra hindret. Och på framhoppningen vägrade hon att hoppa trots att hon var pigg och framåt och sög på hindret. Det är också därför jag vill ut och hoppa mindre tävlingar bara för att få förtroende för oss båda och för att vi ska ha kul och hon ska få suga mot hindret. Nästa tävlingssäsong vill jag ut och tävla mer än vad det blev nu i år. Och det är väl mest hoppningen som jag är sugen på eftersom jag vet att Annie verkligen tycker det är kul trots att mina och hennes nerver verkar ta över. Att hoppa Annie är det roligaste som finns i princip, hon blir så taggad och framåt och när hon väl suger mot hindret kan inget stoppa henne, även om jag så skulle styrt henne mot ett stup tror jag att hon skulle hoppa ner. Hon räddar alltid upp situationen, kommer hon fel så hoppar hon till det och då är det bara att jag är med i leken helt enkelt.

.

Och nu i helgen var det ju ingen snack om att hon tyckte det var kul. Och det var så roligt att hon tyckte det var kul och laddade så mycket på varje hinder. Men nu är det ändå minst 90 cm klasser, och till och med 1 meters klasser som jag kommer ställa in mig på. Det är alltså 10 och 20 cm högre än det vi hoppade i helgen, och jag tror inte att det är några problem för Annie egentligen eftersom hon är så pass mycket över, bara hon får rätt träning att komma mer rätt mot hindret och vi kommer tillbaka till ett bra tempo mellan hindren så tror jag hon fixar det galant.

Men en licens kostar alltså 750 kr tror jag, om jag inte säger helt fel nu, kan vara 550 kr också. Hur som - jag vet inte om det är lönt för mig att skaffa en licens för ett helt år, jag menar - tänk om det går lika snett som tidigare och att hon börjar stoppa på första hindret? Då har jag slängt ut onödigt mycket pengar för ingenting, dock kommer jag ju starta dressyrklasser också, men jag vet inte alls hur mycket jag har tänkt mig. Därför har jag nog kommit fram till att de första tävlingarna jag tänker starta kommer jag köpa en endagslicens, då hinner jag vara säker på min sak när det kommer till års-licensen.

.

För mig gör det inte så jätte mycket att priserna blivit högre, men då tycker jag att priserna ska bli bättre, för just nu är dem inte bra. Och jag tror även det är prat om att de ska bli bättre så att det lockar mer folk, men sen hoppas jag verkligen att alla klubbar tar chansen att ha fler tävlingar, typ klubbtävlingar, inbjudningstävlingar och så vidare, för jag tror det kommer locka fler också nu då priserna stigit.

Jag har länge gått och funderat hur jag ska skriva saker, för att inte få det att låta så fel - även jag är en av dem som använder min blogg till att uttrycka mina känslor, min vilja, mina åsikter, mina mål och så vidare, utan att behöva kränka någon eller göra någon ledsen eller arg. ( Förhoppningsvis i alla fall, det är min tanke med det hela. Att låta alla ha sina egna åsikter och uttrycka dem precis som jag utan att jag eller någon annan känner av obehag.)

.

Ingen människa vill få saker kastade i ansiktet. Det vet vi nog alla hur det känns, eller så kommer vi att uppleva det så småningom. Jag tror alla människor vill väl egentligen, men att en del inte vet hur man beter sig och hur man ska göra. Det är inte alltid det lättaste.

Jag är ofta väldigt ärlig. Jag säger vad jag tycker och tänker, men försöker välja orden rätt så att hela situationen inte blir fel.

I en del fall kan jag säkert vara en person som överanalyserar saker och ting, jag vrider och vänder på det mesta och försöker att få det till att klinga fint, även fast det slutar med att jag känner helt tvärtom.

.

Som person i ridningen kräver jag mycket, främst av mig själv. Helst ska allt hända på en gång. Det vet jag ibland inte är det bästa, men det är sån jag är som person. Jag är lättstressad, jag har tålamodet men känner lätt en klump i magen.

Efter senaste träningen har jag tittat på filmerna och jag tycker inte det ser bra ut. Jag är för spänd och jag kommer inte ner i sadeln utan jag sitter på sadeln, mina läder är för långa så jag måste spänna benet och faller konstigt i sadeln, och tygeln är inte där jag vill ha den. Annie faller på plats vissa tillfällen och gör det väldigt fint. Och det är de jag vill ha större delar av träningen, jag vill inte känna mer av tillbaka slagen. För det är det enda jag känner just nu, att det går bakåt och det känns som att vi har i backen konstant.

.

"Ge inte upp", "gör si, gör så." - Jag har inte gett upp hittills, varför skulle jag ge upp det som jag älskar mest? Är det inte okej att tappa fotfästet en stund? Kan du rida min häst bättre än jag själv får du gärna prova. Det är många som vill väl, men ibland tror jag att det blir för mycket och för fel. Jag behöver inte höra hur jag ska analysera saker, jag vill inte höra att jag inte ska ge upp för i slutändan är det helt upp till mig.

.

Det är jobbigt att höra att folk berömmer en så mycket, sen blir det slängt i ansiktet av någon annan att personen som sagt det säger något helt annat. Det gör mig förvånad hur folk tänker kring det, varför är man positiv mot någon för att sedan kasta skit? Jag har tidigare skrivit ett liknande inlägg, men jag funderar på det väldigt ofta faktiskt.

.

Jag får se om filmerna kommer ut sen, men det är väldigt tveksamt, just för att det blir som jag just skrev. Folk försöker vara positiva sen snackar de likförbannat ändå, eller så ger de kommentarer hur man bör göra, och det funkar inte så för en film säger inte allt för mycket och man kan inte utgå från det.

.

Utgå från att videon är verklig. Oavsett om videon stämmer eller inte (det kan inte jag eller någon annan säga.), använderna är olika från filmen du länkade.

Men hur som - oavsett om videon inte stämmer för den personen, så tänk hur många som sitter i den situationen, det är väl det hela helheten handlar om?

.

"SO. Who cares if it's fake or not? Just understand the message, okay? That's all there is to it. And no need to get mad at Jonah. All we need to realize is to stop bullying. Right?"

.

Kommentera gärna med namn så jag slipper sitta och göra inlägg med mina svar och i stället kan ge ett svar till dig i stället. Du får ha din åsikt så länge jag får ha min. Det var inte bara filmen i sig det handlade om.

Säkert de flesta har sett den här videon, den ligger ute på alla möjliga sidor och delas just nu över facebook. Blev så berörd över att se den här videon, det ska aldrig behöva vara såhär. Ingen ska behöva känna som den här killen gör. Men det är så många som gör det, så många som vi inte ens vet om. Ett stort mörkerantal. Ingen ska behöva känna att världen inte är till för en själv, att orsakerna till att dö är fler än orsakerna för att leva. Livet är till för dig.

.

Jag tror att de flesta av oss har träffat på någon som inte mår bra. även jag. Vad gör man? Man finns till helt enkelt. Oftast behöver man inte ens säga något för att ge någon stöd, i de flesta fallen behöver man bara veta att någon står där. Att man vågar vända sig mot strömmen och sätta ner foten och göra ett stopp. Det är egentligen inte speciellt svårt, men den mänskliga naturen fungerar inte så. Jag tror vi alla är rädda. Rädda för att stå ensamma och rädda för att stå emot alla gånger. Vi borde egentligen inte vara det, men det är svårt att göra en sån stor förändring.

Oavsett om vi känner personen eller inte som mår dåligt kan vi göra en skillnad. Precis som den här killen gör. Det värmer hjärtat att se att det finns såna här människor. Varma och kärleksfulla människor som mot alla odds vill hjälpa. Man behöver inte ha haft det svårt för att kunna hjälpa någon annan. Förståelse är alltid svårt, man kan inte förstå allt. Det vore omänskligt. Jag har varit på ett kapitel och sett någon nå botten. Det sista jag kunde säga var att jag visste hur det kändes. För det visste jag inte. Känslan är alltid egen. Och vi kan inte ta tag i någons känsla oavsett hur mycket vi vill.

.

Jag vill tacka alla mina fina vänner och familj, för att ni alltid funnits där och finns där för mig. Ni vet vilka ni är. ♥ jag kommer alltid stå här för er.

Om det nu skulle upprepa sig och hon skulle ramla på sidan så tror jag att paniken skulle växa på henne och hon skulle sparka mer om hon har skydden där som klumpar. Jag tror i stället på att ha benlindor och använda boots. Dock kan lindorna linda upp sig, men det känns som att spännena på transportskydden har lättare för att lossna från spännena än vad lindorna har.

.

Det tåls att fundera på ett tag till, jag funderar på att stryka dem från min lista och i stället önska mig ett par bra lindor som jag kan använda i transporten, och ett par boots till.

Jag sitter och kollar på nya transportskydd åt Annie som jag har tänkt införskaffa lite senare innan tävlingsäsongen kör i gång. Så just nu är det ju ingen brådska direkt, men det kan ju vara en fördel att spara pengar så jag kan köpa mig ett par ordentliga. Just nu har jag bara vanliga korta, jag har haft det på båda mina hästar och det har funkar väldigt bra. Annie har dock slitut ut sina ganska ordentligt överallt, trampat och gjort hål på i princip alla fyra. Jag ska tvätta upp dem och fortsätta använda dem till och från träning och som extra, men jag vet inte om jag ska köpa nya korta då jag gärna skulle vilja prova ha höga bak.

.

Vad har ni för transportskydd på era hästar? Kör ni med korta eller långa, lindar ni benen eller använder skydd/boots? Jag vet inte hur det är med transportskydd egentligen, om det är så att dem högre ger bättre stöd? Jag är sugen på ett par högre i alla fall, gärna som är förstärkta också och tål lite mer än vanliga. Vad anser ni? Jag har inget rätt eller fel svar, och det har ingen annan heller. Men det skulle vara intressant att höra vad ni alla tycker och tänker kring transport skydd och vad ni själva använder er utav då ni drar på träning/tävling och så vidare.

Bild lånad från hööks.se - såna här jag funderar på, dem verkar vara sköna och bra och är dessutom förstärkta. Funderar på att önska mig ett par av dessa, eller de andra som går på en hundring mer, är det någon som har dessa?

.

Jag tänkte göra likadant med mina hoppgrejer. Att ha en speciell färg alltså. I stockholm var det självklart - rött ska det vara. Annie är fin i rött. Men nu har jag ångrat mig, det är så svårt att hitta en bra nyans i rött, och att ha samma rödfärg. Så nu har jag börjat fundera igen, jag funderar i stället på svart med röda detaljer, eller marinblått med röda och vita detaljer. Vad säger ni? Vilken färg är lätt att ha i samma nyans och som är fin? Jag är lite emot svart ändå, det kändes bara lätt att alltid hitta något.

.

Jag vill inte ha någon speciell färg, typ att jag måste köpa ett schabrak för 600 kr bara för att ha en speciell färg. Jag hittade även en hoppluva som knappt är använd i garaget, den var svart med guldiga detaljer. Det är svårare än vad man tror, och töntigt framförallt, haha!

Har ni varit med om att en häst som åkt smalt blivit bredåkare, på väldigt kort tid? Det behöver inte vara av samma anledningar, jag tror det är väldigt olika men att det kan hända.

.

Annie har under tre tillfällen "ramlat" i transporten, tänk er att hon står som vanligt i transporten och så åker man i väg och det är precis som vanligt, sen börjar det helt enkelt hoppa och skaka vansinnigt mycket därbak, visst hoppar hästen ibland och man väntar ut det lite. Men man stannar ju när man anser att det blir mycket, vilket vi har gjort. Annie har då stått på samma sida då det har hänt, på vänster sida. Och har då fått höger bakben på samma sida som på vänster och liksom tappat balansen och legat mot mellanväggen och fått panik och börja sparka och försöka ta sig tillbaka.

.

Första gången hände för rätt länge sen. Eller ja, fredagen innan lovet. Vi skulle då åka i väg till ridhuset för att träna och då jag skulle lasta ut så hade hon ett stort sår på höger sida, och var lite stressad. Vi kunde inte komma på hur såret uppkommit eller vad hon gjort eftersom det inte fanns något i transporten som hon kan göra illa sig på och kanterna på mellanväggen är inte heller vassa. Vi förstod inte riktigt vad hon gjort.

.

Andra gången upptäckte vi hur hon gjort. (Som jag skrev där uppe.) Det var inga problem att backa ur henne, och då hade hon fått dit bakbenet just innan vi svängde in på föreningen och stod och hoppade. Hon var dock relativt lugn när vi öppnade dit bak, hon såg mest ledsen ut över att hon inte kunde ställa till sig. Men sen var det inga problem, hon hade inte stött sig lika mycket den här gången.

.

Nu sista gången var det värst. Direkt efter en stopplikt så började det hoppa och leva om våldsamt där bak, vi fick då stanna efter kanten längst med 92an, och då stod hon likadant. Och nu hade hon också mest panik, vi försökte se om hon skulle kunna ta sig tillbaka, men hon var så stressad och uppjagad så vi fick kasta upp rampen och bommen och backa ut henne. Så fort hon kommit ut var hon lugn igen. Vi gick lite efter vägen och hon var pigg och framåt. Vi breddade då mellanväggen så hon fick åka brett, det var inga problem. Hon gick in i transporten nästan direkt, lite fundersam och backade men då väntade jag bara inne i transporten och så kom hon strax efteråt. Såret var rätt fult den här gången, lite öm kring såret. Men hon var inte halt eller liknande, men man vet ju själv hur ont det för att skrapa upp så skinnet försvinner, det bränner ju en hel del. Jag tvättade då jag kom fram och smörjde med helosan.

,

Men hur som, vi har alltid haft Annie lastad "normalt", alltså inte mer breddat. Men inte nu. Man skulle kunna prova ställa henne på höger sida, men det känner jag inte riktigt för att göra, i stället åker hon brett ett tag nu. Jag måste tillägga att Annie inte känner obehag för transporten, hon promenerar in i den, kan ibland backa ut men sedan gå rätt in igen. Och vi har varken kört fort eller på ojämna vägar. Dock har det varit skillnad på transporterna som kan ha spelar in en roll. Men hur som helst, känner någon igen sig? Jag har hört via en jag känner att en häst vägrade gå in när väggen inte var breddad och bara ville börja åka brett. Jag ser inga större problem att Annie kanske vill åka brett, och att hon kommer få göra det ett tag.

Jag tycker sånt är självförvållat, att man går in och kommenterar någons blogg alltså. Ingen tvingar en till att läsa bloggen, och framförallt inte till att klicka in på kommentarsfältet och kläcka elaka kommentarer.

.

Jag uppskattar dem som läser min blogg, ni alla verkar vara så ärliga - på ett bra sätt, och inte på ett kränkande sätt. Och det gillar jag, då gör det inget för mig att ni har en egen åsikt så länge ni accepterar att jag har min, och vice versa. Jag menar, om vi en dag ska titta på TV och det är ett program vi tycker är värdelöst - fortsätter vi titta då? Förhoppningsvis inte. Ibland gör man det ändå, bara för att titta i princip. Och det kan man ju göra med bloggar också, man kan läsa bloggar trots att man inte alltid tycker om innehållet men det är lika lätt att låta bli det elaka kommentarsfältet som att byta kanal på tv.n. Det är inte svårt, det är så enkelt så att man inte ens kan göra det krångligt. Men en del verkar trots detta tycka det är fullkomligt rätt att kläcka ur sig precis vad som helst, och när man väl gör det - varför passar man inte på att vara anonym?

.

Anonymt är ju det bästa som finns, för inget vet ju vem man är. Yeah, right. Lägger du en kommentar som anses kränkande eller liknande kan en polisanmälan göras, och då tror jag inte att du är lika anonym längre. Och trots att man inte kommenterar med sitt namn så borde man lära sig att om man inte kan stå för det man säger borde man aldrig skriva på en dator heller. Och trots anonyma så kan man ta åt sig, även om man inte vill.

.

Man läser ofta "jag tar inte åt mig, jag vill bara förklara", och det kanske är så, men många gånger tror jag att man faktiskt lägger en extra tanke på detta. Och det är trist, man ska inte behöva lägga energin på jobbiga kommentarer. Gillar du inte innehållet - byt blogg, sök upp nya, låt bli kommentarsfältet.

.

Det känns som jag är i bitar. Jag tänker inte låtsas som att allt är bra alla gånger - för det är okej att det inte är det. Vi jobbar med djur, tunga djur. Och allt kan inte vara en lekande dans på rosor jämt. Alla hästbloggar jag har hittat till har alltid varit glada och positiva, och sällan har jag läst hur dåligt ett pass gått, eller hur jobbigt det var den här dagen. (Jag säger inte att det är fel att vara positiv.) Grejen är inte att jag inte är positiv, för det är jag. Jag kämpar på trots att det känns som jag hela tiden går med osäkra steg just nu.

.

Det känns som jag och Annie har backat tusen steg bakåt. I allt i princip. Det känns som vi är på ruta ett i galoppen igen. Och jag ska inte ljuga för någon, jag har varit så ledsen på mig själv över det här. Jag har gråtit när jag kommit hem då ingen har sett mig, jag tycker inte att jag har rätten att stå och gråta då både jag och hästen kämpat, i stället klappar jag på halsen och sträcker på mig och är nöjd, men ändå inte hundra. Inte för min insats. Jag hade varit helt nöjd om jag hela tiden haft Annie igång, om galoppen var i samma kvalite som tidigare. Och blivit bättre istället för att gå bakåt.

.

När jag inte tränat för någon har så mycket försvunnit. Små saker som man inte tänker på när man är ensam, och då försvinner stora delar. Jag har tränat för två olika tränare nu, i går och i dag, och det kändes jätte bra. Det är två mycket bra människor som jag tror kommer lära mig otroligt mycket på vägen. Och jag hoppas att det mesta faller på plats nu. Men just nu, tja. Det är jobbigt. Det kändes inte så jobbigt efter träningen i går, men nu när jag satt och tittade på filmerna känner jag bara hur det rinner i från mig. Det sticker bakom ögonlocket och jag vill egentligen bara blunda och låtsas som inget - men det kan jag inte. Det blir genast en förbättring när man ser det här. Till veckan ska jag bara rida henne framåt, framåt och återigen framåt. Låta henne släppa på allting, komma framåt och finna drivet själv.

.

Jag vill inte ha några tröstande ord hur duktig jag är, vilket jobb jag gjort och så vidare, jag vill heller inte höra om hur barnslig jag är för ett bakslag. Jag är så stolt över Annie, av hela mitt hjärta. Hela tiden försöker hon. Men på senare tid har både jag och hon blivit lata, utan att ha varit brydd om det. Och just nu är jag bara så besviken på mig själv. Och jag har inte någon annan att skylla på än mig själv.

.

Det här är en kort förklaring till vad jag känner, och varför uppdateringen blivit lidande. Jag är så arg på mig själv, så besviken och ledsen. Arg. Bruten i bitar och osäkerheten faller in.. Jag vill hitta vägen tillbaka, och jag tror jag kommer göra det med lite hjälp på vägen.

Varning för långt inlägg för dem som inte kommer orka läsa. Jag läste två väldigt intressanta inlägg här om dagen som jag faktiskt funderat väldigt länge på. Jag har en länk här -> http://mightybouncer.blogg.se/2011/november/att-sprida-ett-budskap-vidare.html#comment <- och den andra minns jag inte, ta er tid att läsa egenom, tänk lite och fundera en gång extra nästa gång ni är i stallet, nästa gång ni är på tävling eller träning. Ingen blir ledsen av att höra positiv kritik eller få en klapp på axeln - även om man inte känner varandra.

.

Det har tidigare hänt att hästar under ritt dött, men aldrig så som i går. Ingen har missat vad som har hänt och jag kan inte säga att det inte hugger lite i hjärtat, för det gör det.

Jag kan faktiskt inte låta bli att titta på Börjes bilder, det är så kul hur dem redigerar sina bilder. Jag bryr mig inte så hårt om hur de vill framföra sina artiklar och jag har faktiskt aldrig under min tid med hästar beställt något från Börjes, men just de här bilderna. Jag och Mia satt och tittade på täcken i går och kunde inte låta bli att skratta när de lyckats photoshopat in en jätte fin häst på en fin bakgrund - utan sina hovar, haha! Det är ju för underbart ibland!