Varning för långt inlägg för dem som inte kommer orka läsa. Jag läste två väldigt intressanta inlägg här om dagen som jag faktiskt funderat väldigt länge på. Jag har en länk här ->
http://mightybouncer.blogg.se/2011/november/att-sprida-ett-budskap-vidare.html#comment <- och den andra minns jag inte, ta er tid att läsa egenom, tänk lite och fundera en gång extra nästa gång ni är i stallet, nästa gång ni är på tävling eller träning. Ingen blir ledsen av att höra positiv kritik eller få en klapp på axeln - även om man inte känner varandra.
.
Det första är hur dålig vi är på lyfta fram varandra i ridsporten. Jag tycker det är jätte tråkigt, faktiskt. Det är dumt att vi hela tiden håller tyst i stället för att säga något, små ord gör otroligt stor skillnad. Det vet nog fler än jag, och fler kan nog hålla med.
.
Ofta upplever man de yngre mer ärliga, eller jag gör i alla fall det- väldigt många gånger. Det är få gånger jag varit i ett ridhus eller i ett stall och en äldre kommer fram och säger "vad bra det gick på träningen" eller "hur gick det på träningen?" och så vidare, medan de yngre kan komma fram titt som tätt bara för att klappa hästen, kommentera vilken fin häst man har och vad fint den verkade hoppa. Varför är det så att vi äldre (många av oss) är dåliga på att ge kritik?
När jag började tänka på det här så började jag reflektera över en tävling jag var på i somras. När en tjej skulle starta var det några tjejer (kring tolv-tretton årsåldern kanske) som var med som banbyggare och dem står och hejar åt ropar - åt en person de knappt känner, bara för att de vill visa sitt stöd, inte bara för den som hoppar utan även för sin hemmaklubb.
Jag tycker det är väldigt trist att det är så. Jag anser mig själv inte vara dålig på att ge någon en positiv karamell, jag tycker det känns skönt att säga något upplyftande. Även om man varit med på träningen och sett att det gått mindre bra så finns det alltid något positivt att plocka fram, man gör det positivt helt enkelt. Jag vet så många gånger jag tyckt det gått så dåligt, och så har någon klappat mig på axeln och sagt "det var bra ridet" och genast har jag känt mig mycket bättre till mods.
.
Det som är tråkigt är dock hur mycket skit det egentligen ligger bakom allt. När vissa väl kommer med värmande ord, och man verkligen tar allt till hjärtat - så får man höra bakvägen att den som sagt de värmande orden tycker precis tvärtom. Det är så fel. Fel.
.
Allt handlar så mycket om avundsjuka. Vilken häst man har, vilket märke man rider med, vilka kläder man har och hur dyr utrustning man har. Varför kan vi inte svälja våran stolthet och hjälpa varandra uppåt? Vi alla behöver det. Alla är vi olika, vi satsar inte på samma saker. Jag tillexempel, jag älskar att träna för att nå mina mål. Jag älskar att känna mina egna framsteg och att hela tiden lära mig nya saker, jag vill ut på tävlingsbanan så småningom och ha kul. Medan det är mina mål, så finns det andra som siktar på SM i hoppning/dressyr. Vi måste acceptera andras olikheter, vi tycker inte samma sak och det är helt okej. Men att helt enkelt låta andra tanka i andra banor innan vi dömer. Vi är inte ute efter samma saker, vi vill inte samma saker, men vi har alla hästarna gemensamt.
.
Precis som denna tjej gjort vill jag lyfta fram vissa personer som jag tycker förtjänar en extra klapp på axeln i hästsammanhang;
Maria (Mia) Andersson - Du är en sån fin person, framför allt i alla häst evangemang. Du jobbar och kämpar alltid även om det känns tungt. Du ställer upp för allt och alla och står med huvudet högt.
Emma Koistinen - Du har gett dig på hästar som behöver mycket jobb och tid. Och du har alltid tagit dig an den tiden även om det resulterat i att ditt hjärta så många gånger tagit stryk utav det, men resultatet på hästen har alltid blivit en bättring, likadant med Ettan. Fortsätt kämpa!
Isabel Norlin - Du är en duktig hästtjej. Du lyfter alla och med ditt skratt kan du få vem som helst glad igen. Alla behöver en liten stalltomte som du som gör vardagen ännu lite bättre. Du kämpar på och du börjar verkligen få flyt med både Kairos och Casanova, jag tror på dig!
Annika Sandegren - Min gamla tränare. Som jag saknar otroligt. Jag önskar dig inget annat än lycka till med din nya gård och alla hästar du kommer ha där. Du har hjälpt mig så otroligt mycket, och trots att jag varit arg/grinig/ledsen har du alltid fortsatt att hjälpa mig. Du är värd guld.
Stina Vallrud - Du vet vad jag tycker utan att egentligen behöva säga något. Och jag vet att du kommer fortsätta kämpa oavsett hur dina motgångar och medgångar kommer att se ut, stå på dig och håll huvudet högt så klarar du vad som helst.
Frida Dahlberg - Även om vi inte är varandra så nära så tycker jag du utveckats mycket på kort tid, framför allt sen du tog hem Zazze. Du kan så mycket och det vet du nog redan. Du är en smart tjej.