Jag har inte uppdaterat av många olika anledningar, mest för jag inte mått så bra dem senaste två dagarna, och främst för jag känner mig äcklad. Jag har inte velat skriva på bloggen hur jag känner, för att jag skäms. Men jag har suttit och tänkt nu - varför skäms jag, egentligen? Varför ska jag låtsas för någon? Det här är min blogg, och redan när jag började mitt projekt arbete så visste jag att jag skulle skriva om precis allt, oavsett om det var bra eller dåligt.
.
Det känns som jag är i bitar. Jag tänker inte låtsas som att allt är bra alla gånger - för det är okej att det inte är det. Vi jobbar med djur, tunga djur. Och allt kan inte vara en lekande dans på rosor jämt. Alla hästbloggar jag har hittat till har alltid varit glada och positiva, och sällan har jag läst hur dåligt ett pass gått, eller hur jobbigt det var den här dagen. (Jag säger inte att det är fel att vara positiv.) Grejen är inte att jag inte är positiv, för det är jag. Jag kämpar på trots att det känns som jag hela tiden går med osäkra steg just nu.
.
Det känns som jag och Annie har backat tusen steg bakåt. I allt i princip. Det känns som vi är på ruta ett i galoppen igen. Och jag ska inte ljuga för någon, jag har varit så ledsen på mig själv över det här. Jag har gråtit när jag kommit hem då ingen har sett mig, jag tycker inte att jag har rätten att stå och gråta då både jag och hästen kämpat, i stället klappar jag på halsen och sträcker på mig och är nöjd, men ändå inte hundra. Inte för min insats. Jag hade varit helt nöjd om jag hela tiden haft Annie igång, om galoppen var i samma kvalite som tidigare. Och blivit bättre istället för att gå bakåt.
.
När jag inte tränat för någon har så mycket försvunnit. Små saker som man inte tänker på när man är ensam, och då försvinner stora delar. Jag har tränat för två olika tränare nu, i går och i dag, och det kändes jätte bra. Det är två mycket bra människor som jag tror kommer lära mig otroligt mycket på vägen. Och jag hoppas att det mesta faller på plats nu. Men just nu, tja. Det är jobbigt. Det kändes inte så jobbigt efter träningen i går, men nu när jag satt och tittade på filmerna känner jag bara hur det rinner i från mig. Det sticker bakom ögonlocket och jag vill egentligen bara blunda och låtsas som inget - men det kan jag inte. Det blir genast en förbättring när man ser det här. Till veckan ska jag bara rida henne framåt, framåt och återigen framåt. Låta henne släppa på allting, komma framåt och finna drivet själv.
.
Jag vill inte ha några tröstande ord hur duktig jag är, vilket jobb jag gjort och så vidare, jag vill heller inte höra om hur barnslig jag är för ett bakslag. Jag är så stolt över Annie, av hela mitt hjärta. Hela tiden försöker hon. Men på senare tid har både jag och hon blivit lata, utan att ha varit brydd om det. Och just nu är jag bara så besviken på mig själv. Och jag har inte någon annan att skylla på än mig själv.
.
Det här är en kort förklaring till vad jag känner, och varför uppdateringen blivit lidande. Jag är så arg på mig själv, så besviken och ledsen. Arg. Bruten i bitar och osäkerheten faller in.. Jag vill hitta vägen tillbaka, och jag tror jag kommer göra det med lite hjälp på vägen.
