14 Oktober 2011 Fredag
I går hade vi träning för Åsa Bolinder. Hanna red först, och jag hann inte se så mycket, men det lät som hon var nöjd. Sen var det dags för mig, och jag måste säga att jag var otroligt nervös faktiskt, jag har ju som bara ridit för Annika de senaste åren. Men jag kanske ska förklara hur jag ridit Annie i slutet på sommaren och i början på hösten. Det var mycket att jag inte skulle släppa yttertygeln, för då tog hon varje chans till att komma undan. Vi red då med ganska hög hand och framförallt breda, för där fick hon bra med stöd och man kunde kontrollera om hon försökte flyta ut eller skulle komma undan. Men nu på slutet har ju jag ridit väldigt mycket själv, och därför har jag även ridit mycket så, men jag har missat att jag har gjort Annie begränsad, hon behöver inte längre samma stöd som tidigare. (Jag tror dock att det kommer bli att jag kommer få gå tillbaka till det läget ibland, för att påminna henne om hon tappar vissa bitar.) och när jag red henne i förrgår så kände jag att jag inte riktigt hade henne med mig, varken i sitsen eller i tygeln, hon var som en ål. Men jag försökte rätta till det med Hannas hjälp, och det fungerade väl bättre och bättre, till och från. Sen har jag överdrivit väldigt mycket på slutet, mycket genom böjning och ställning, samt att hon ska flytta kraftigt eftersom hon varit bortkopplad från skänkeln.
.
Igår då jag började rida så kändes hon otroligt fin, trots att hon dagen innan varit som en exploderande bomb. Jag red mycket på volten, och hon sa att hon såg lite stel ut, och det kunde jag hålla med om, så vi böjde egenom henne rätt ordentligt på volten, med hjälp av innerskänkel fick jag forma henne, och samtidigt leda med innerhanden. Och ni som sett Annie vet att hon ibland kan tappa takten, och i början så red vi så att hon fick hitta sin takt själv, men nu har hon blivit så stark, så nu måste man kräva att hon hittar takten, och då måste man själv ha takten i sig så hon kommer tillbaka till den. Och det funkar jätte bra. Sen skulle jag glappa så mycket som möjligt i innerhanden, MEN även också i yttertygel så att hon inte skulle börja sitta fast på någon av tyglarna. I början förstod inte Annie varför jag släppte på yttertygeln, hennes stöd försvann ju då, och det är inget hon är van vid. Även jag tyckte det var konstigt, men jag förstod sen hur jag skulle göra och varför - Annie måste ju kunna bära sig själv, jag kan inte bära henne. Det är jag som gör henne begränsad, det är jag ju också medveten om. Och Åsa sa också att jag kommit långt och att det såg fint ut då jag bara haft henne så kort stund. Men också att det är svårt att utbilda en häst, men att jag gör ett bra arbete och vi var välkommna tillbaka. Men det här är en väldigt viktig detalj, så nu ska jag försöka rida så som jag gjorde på träningen, och jag tror det kommer ge resultat.
.
Annie var otroligt fin och snäll. Hon har tappat lite i galoppen nu då hon inte varit igång ordentligt som hon var tidigare, men jag tror inte att vägen dit är speciellt lång tillbaka, och jag tror det kommer gå alldeles utmärkt. Jag lägger in lite filmer, så alla kan ta del av den. För jag hoppas verkligen att ni kan få hjälp utav mig, och att ni får följa min utveckling. Sen som jag skrev tidigare så är händerna en svag sida för mig, jag har länge haft problem med händerna. Men jag har nu hittat grunden i mitt problem, och jag tror jag har hittat en väg för att det ska bli bättre. Jag är så taggad på att träna, och nu vet jag i vilken ände jag ska börja. Min finaste Annie!
Kommentarer
Trackback
