Jag säger inte var jag upplevde detta, eller vem som uttryckte sig, för jag tänker inte kasta skit på någon. Men efteråt tänkte jag så mycket, jag grät när jag kommit hem från stallet. Hur kan folk vara så respektlösa?

.

Jag vet att jag har ett varmblod. Jag vet att jag inte är en ryttare som kan mer än någon annan, och det är inte heller något som jag någonsin påpekat. Jag vet att jag har mycket att jobba på, att jag inte alls tagit mig långt om man ser hur lång vägen är - men jag har tagit mig snabbt framåt på den tiden jag har haft Annie. Jag tränar för att lära mig - precis som alla andra.

Vad skiljer mig från dem som påpekade allt? Jo, jag utbildar min häst från grunden. Jag köpte inte min häst utbildad och klar för att åka ut på tävling. Jag gav inte flera tusen - jag betalade ägarebytet och hästen var min. Ja, ni hörde - jag fick Annie gratis. Jag ångrar aldrig att jag tog på mig Annie, aldrig någonsin. Tvärt om, jag är så stolt med vad jag har gjort hittills.

Men ska någon som tagit sig längre med sin häst ha rätt att säga vad den vill? Vad hände med att ridsporten skulle vara kul? Varför kan man inte vara glad för någon annans skull?

.

Jag har en häst som aldrig är lik sig från en dag till nästa. Ibland ska hon ridas på ett sätt, ibland på ett annat. Nu rider jag på ett annat sätt jämfört med förut, tidigare skulle jag alltid ta ihop henne och alltid ge stöd på yttertygeln, och i hoppningen skulle jag rida ihop henne efter hindret. Men nu är det inte så, i dressyren måste jag glappa både i inner och yttertygel för att Annie ska orka bära sig själv, och lära sig att bära sig själv. Och på hoppningen måste jag släppa henne och låta henne hitta takten utan att ta tillbaka henne- och det är ett stort kliv, både för mig och Annie. Jag är van att ta ihop henne och försöka rida ihop henne, och det är hon också, hur tror ni reaktionen blir om jag i stället låter henne sköta det mellan hindrena? Hon blir förvirrad. Hon rullar inte på lika lätt utan får korsgalopp, bakbenen i en annan takt, travar med bak eller passar. Men till slut hittade hon takten, och vad hände då? - jo hon fick tillbaka suget mot nästa hinder. Och jag känner hur glad jag blir, det blir en AHA-upplevelse.

.

Men den där upplevelsen är det många som verkar ha svår att förstå. Men det är precis såna jag och Annie behöver. Vi behövs ställas om ofta. Vi har så lång väg kvar, och vi har kommit så kort bit, men jag har också bara haft henne den December förra året. Vi alla är ju olika - varför kan man bara inte förstå varandras olikheter oavsett vad vi har för häst? Alla har sin häst som passar dem. Och jag går så bra ihop med Annie. Efter den här dagen har jag funderat så mycket, varför är folk så taskiga? Varför ska man uppelva en sån här känsla? Varför gör jag något som inte är värt något? Det var så mycket jag tänkte, tänkte att jag orkar inte. Jag vill inte höra. Det var när vi hade möte med pensionärerna som jag förstod varför. Hon frågade vad jag ville bli, och jag sa att jag inte riktigt visste, men att hästar gärna fick vara en stor del av mitt liv. "Om det är så, då ska du göra det. Man ska ju göra det man tycker är kul." Och så tittade hon på mig som att hon varit där och hört precis allt. Jag blev så glad. Jag vet ju egentligen att det är så, men jag tror jag behövde höra det från någon annan. Jag har också börjat tänka över mina mål, och nu har jag ett par som jag vill nå, och ni kommer att få ta del av dem väldigt snart. Nu känner jag mig nöjd med allt, jag känner mig starkare. Starkare än någonsin.