26 Oktober 2011 Onsdag
15. Varför får hästar och ridning mig att må bra?
Börjar nästan fnittra då jag läser den här frågan. Tror jag varit i skolan för mycket. (Behöver ledigt från skolan, Cecilia!)
Jag har ridit sen jag var sju, att vara i stallet har alltid fått mig att slappna av. Har dagen varit stressad så kan jag komma till stallet och känna mig helt lugn igen, man kommer som in i en egen bubbla och får koncentrera sig på det man känner för. Jag har alltid kunnat vara en person som jag vill vara i stallet, jag har aldrig behövt låtsas vara någon jag inte är och ändå alltid känt att man blivit accepterad för det, att man duger oavsett liksom.
.
Jag var utan ridning och hästar ett tag. Det var när jag gick mitt första år på gymnasiet och jag skickade iväg min andra häst Buster på foder. Då var jag utan häst ett tag, och i början tyckte jag det var rätt skönt att kunna välja precis vad man ville efter fyra år i stallet dag ut och dag in. Men det tog verkligen inte lång tid innan jag började "må dåligt", jag vart med irriterad, jag blev mer irriterad på andra, jag började se mig själv som äcklig och så vidare. Jag började gymma ett tag, sprang mig less och lyfte till jag blev trött, och det funkade ett tag faktiskt. Men sen vet jag inte vad det blev, det kändes så jobbigt. Det var många gånger jag grät när jag inte längre bara kunde få vara, stallet är som mitt andra hem.
.
Ett halvår efter började jag rida igen, dock inte på en egen häst. Jag tävlade lite och tränade då och då. Och då trivdes jag bra, men det var aldrig den där riktiga känslan som jag hade med Buster, lyckan över att ha en helt egen häst för första gången.
.
När jag tog hem Annie i vintras så började jag må så bra igen. Känslan att bara få vara, att kämpa för något och må ett mål. Dock så kände jag inte att Annie var som min Buster. Annie kändes aldrig riktigt som min. Och det tog lång tid innan det kändes som att hon verkligen var det. Jag har liksom inte haft en häst som varit så reserverad som Annie. Buster var glad och trevlig, oavsett om man drog han i öronen eller pussade han på ögat (skämt åsido) men man kunde göra allt utan att han var sur, medan jag inte ens fick gå in i boxen hos Annie. Det var nu i sommar jag verkligen kände att Annie fick mig att må så bra och hur nära vi kommit varandra. Annie får mig att må bra. Otroligt bra. Oavsett om jag får rida eller inte, om jag bara får stå och kolla eller bara stå ensam och mocka. Det har ingen betydelse för mig egentligen, jag får ändå det där lyckoruset i kroppen.
Kommentarer
Trackback
