.

Det är det svåraste med ridning och hästar med mig. Jag vill så mycket, för mycket. Det går inte att få på en gång och det vet jag. Och jag vet att jag inte ska vara besviken på varken det jag presterar eller det Annie presterar, men det blir jag. Inte på Annie egentligen, utan på mig själv. Att jag inte kan få henne att prestera det jag vill känna, oavsett om jag tränar för någon eller om jag rider själv.

.

Men för att nå medgångar måste man möta motgångar. Jag vill få henne helt lösgjord och att lösgjordheten inte ska sitta i mig, utan att hon ska kunna bära sin egen lösgjordhet om jag inte alltid ger henne stödet till det. Det är svårt att förklara, och jag har inte lusten till att förklara det just nu, den oändliga stressen äter på en innifrån och det är trögt.