.

I morgon står det dressyrträning för Emmeli på schemat som vanligt. Till skillnad till folk som inte tycker om måndagar så älskar jag måndagar, det är nog mest för att det är träning skulle jag tro.

Sist hade vi träning på onsdagen. Så hade turen att få vara inne och rida i det varma ridhuset.

Annie var väldigt trevlig att rida. Men som vanligt har hon tendensen att inte vara så lätt, så i slutet var vi nog lika trött ändå. Vi jobbade mycket med fattning och komma i gång bra direkt och inte hålla på så länge.

Hade tänkt filma passet, men hade ingen som filmade. Annars hade jag haft lite mer att komma med och visa, svårt att förklara i efterhand.

Ska vara snabbare med uppdatering efter träningen i morgon, mer detaljer då förhoppningsvis.

.

Och eftersom det är träning i morgon kväll så ska jag rida Annie till malmen i kväll. Då står det galoppträning på schemat, och då blir det främst mycket fattningar. Och eftersom det är så kul att vara ute så räknar jag med att jag kommer sitta på en häst med mycket go. Har inte galopperat henne ute nu på senaste tiden då det inte funkat, men nu har det varit bättre, jag får ta det som det är helt enkelt och inte ha allt för stora krav då vi är utomhus. Höger galopp brukar få sämre kvalité då hon gärna korsar och hoppar, Vänster brukar vara rätt trevlig. Dock är huvudet inte riktigt på plats som det ska, halsen är gärna lite högre upp, men kan ju vara en fördel för henne då hon lättare kan få bakbenen på plats. Hellre att hon är lite mer uppe i det blå och laddar och tycker det är fruktansvärt kul än att knyckla ihop henne med någon hjälptygel och få mycket sämre galoppkvalité.

Jag hade turen att rida hem henne medan det var ljust och nollgradigt ute med lite snö, perfekt ridväder. Annie var laddad till tusen och det var som att sitta på en bomb som gång på gång exploderade. Kanske inte en bomb, mer en raket?

Hur som helst så var hon otroligt fin, inte stark och låg inte på lika mycket. Idag galopperade vi till och med ute, övningarna som vi gjorde på träningarna i går använde jag ute i går och dem funkade jätte bra. (Mer om träningen sen.)

Hon funkade otroligt bra i vänster galopp, trots att huvudet var i vädret så har träningen gett resultat. I vänster vart hon dock lite taggad, så där vart det kors och tvärs och hopp rätt upp i luften till hon till slut lugnade sig, och med en kort skrittpaus kunde vi få en fin galopp. Skummig blev hon och många frust, även jag lyckades bli svettig och få upp pulsen.

mer kommer, måste säga att Annie vissa stunder är världens fotodiva!

Annies pappa, Foreign Office.

Såhär såg Annie oftast ut då man närmade sig hagen eller skulle hämta henne/lägga på täcke, vissa gånger gjorde hon till och med utfall.

.

Var ska jag börja med det hela? Jag börjar med att visa ett filmklipp som jag inte har velat visa, för att det har gjort mig irriterad, vilsen, besviken, ja det mesta som går att vara på sig själv.

Det här var första passet som målet var att Annie skulle börja bära sig själv. Det har tagit tid att smälta, faktiskt. Jag har tittat, analyserat, ridit på andra sätt, provat mig fram och kommit fram till så mycket och därför skriver jag det här inlägget och gör en fullständig "come-back" på bloggen.

I början av det här passet hade satt ett snöre när fram och som jag hade handlederna under så att jag skulle hålla händerna stilla, snöret satt som på framvalvet, eftersom jag väldigt gärna vill lirka Annie neråt i nacken.

.

Så här såg Annie ut i somras, det är min favorit film och jag tittar väldigt ofta på den och fylls av en otroligt varm känsla.

Här är det Annika som rider henne. Den här dagen var den första dagen Annika kommit på att rida Annie med lite högre hand. Det har varit en favorit, vi har fått Annie uppåt i galoppen och framåt i stället för att hoppa på stället och rusa. Det är ett stort hopp. Det här ridsättet har alltid funkat bra på Annie. Det gör det fortfarande.

.

Hur som helst. Vi hade ett snöre där till en början, så jag skulle sitta stilla och rida med sätet och bara vara helt stilla i handen och inte sätta så mycket fokus i nacken utan sätta igång bakbenen innan. Sagt och gjort det gjorde vi. Det kändes inte bra alls. Jag var så besviken efter den träningen, Annie passade, gick i otakt, jag kunde inte sitta på henne, min hand var inte alls bra, mitt humör svek. Hela jag kände mig så dålig av någon anledning, mest troligt för att jag är så himla ovan.

Jag försökte träna likadant hemma, men jag kunde inte. Allt jag fick utav Annie var att hon la sig tungt i min hand och gick på framdelen och bar inte upp sig, bad jag om trav sprang hon, bad jag om galopp började hon sparka, ibland kunde hon bara ställa sig och sura och då var det bara att börja om. Jag fick knappt fram henne för skänkeln, det slutade med att jag brast ut i tårar och gav upp och gick in i stallet. Det är min brutala ärlighet, hur besviken och ledsen jag var. Trots att jag inte borde ha varit det, allt händer inte under en dag.

.

Efteråt var veckan bara en berg-och-dalbana neråt. Vi bråkade så fort vi såg varandra och det var som att känslan av vi aldrig funnits där, jag var inte hennes ägare och hon var inte min häst. Jag pratade med Hanna i stallet om det, hur jag kände kring allt runt träningen och även utanför. "Du ställer så stora krav på dig själv." Precis så är det. Det var inte bara det Hanna sa, utan massa annat också. Saker som jag behövde höra. Som var viktigt att höra.

.

Vi vill att Annie ska börja bära sig själv nu. Att inte jag ska bära henne. Det är oerhört svårt för mig, för mig känns det inte bra. Trots att jag borde lita på min häst så gör jag inte det till hundra, jag vet inte om jag vågar låta henne stå på egna ben för det känns som bakslag för mig. Förstå mig inte fel - självklart vill jag att Annie ska få bra bärighet och orka bära sig. Men tänk om det är för tidigt? Tänk om det är så här hon reagerar för att hon inte är redo? Det har cirkulerat runt i mitt huvud de senaste dagarna och det tar så mycket på energin, och därför har jag pratat med flera personer om det här.

.

Jag måste tänka både framåt och bakåt. Efter lektionen sist kändes det bättre. När Annie kommit fram med nosen och rullade på själv och jag faktiskt fick sitta tillbaka i sadeln, trots att jag inte riktigt kom ner som jag ville. Passen kommer mer om jag låter henne bära sig själv - beror det på att hon inte orkar eller för att vi har backat bakåt i utvecklingen?

Passen stör mig, jag ryggar lite för de. Annie har i princip varit passfri, hon passar sällan ute men på träning har hon gjort det de senaste gångarna, men bara då hon ska bära sig själv. Jag vet att det finns varmblodsfolk som läser min blogg, vad tror ni om detta?

.

Det är det jag vill tro. Att Annie inte riktigt orkar och att det kommer släppa när hon får mer bärighet, men samtidigt är det en chansning och jag vet inte hur mycket jag vill ta på en chansning. Jag litar på Elin, hon är duktig. Men jag vet inte om jag fullständigt litar på mig själv, vad jag ska gå efter och vad jag ska göra. Jag har varit inne på massa hästbloggar, främst varmblodsägare med ridhästar. Och efter tre år har se sett ut som Annie gör i utbildningen nu, det har gått fort för Annie. Men sen har jag även sett dem som är oerhört fina och verkligen bär sig, och det har tagit tid, blod, svett och tårar. Det är jag beredd på, det är trots allt det här jag vill göra och det känns bra. Men nånstans gör det lite ont i mig, att jag alltid ställer för höga krav på både mig och Annie, att jag inte ser hela helheten utan bara just den träningen.

.

Folk tycker att hon har sett jätte fin ut trots att hon har gått i otakt, och att hon är på god väg. Men varför är jag den personen som ser det minst även fast det är jag som vill mest? Jag älskar Annie oerhört mycket, det kommer jag aldrig att tvivla på.

Nu förstår ni vad jag haft på hjärtat, det är svårt att få ner allt i ord för jag vill skriva så oerhört mycket, men nånstans måste det ta slut och jag tror jag avslutar det här så att det inte rinner iväg. Det kändes skönt att få rensa tankarna.

.

Det är det svåraste med ridning och hästar med mig. Jag vill så mycket, för mycket. Det går inte att få på en gång och det vet jag. Och jag vet att jag inte ska vara besviken på varken det jag presterar eller det Annie presterar, men det blir jag. Inte på Annie egentligen, utan på mig själv. Att jag inte kan få henne att prestera det jag vill känna, oavsett om jag tränar för någon eller om jag rider själv.

.

Men för att nå medgångar måste man möta motgångar. Jag vill få henne helt lösgjord och att lösgjordheten inte ska sitta i mig, utan att hon ska kunna bära sin egen lösgjordhet om jag inte alltid ger henne stödet till det. Det är svårt att förklara, och jag har inte lusten till att förklara det just nu, den oändliga stressen äter på en innifrån och det är trögt.

.

Skulle uppdatera lite i går, men allt blev så sen. Jag hann hem från skolan sen red jag ut en sväng med Hanna. Annie blev supertaggad och krånglade lite i högergaloppen, ville först bara stå och studsa, sen springa fort, sedan försöka korsa bak och byta fram sen återgå till att stå och hoppa på stället. När jag kom tillbaka red jag på åkern en stund, för att få till höger galoppen, gick både att korta lite och länga på steget så då blev jag nöjd. Nu står hon med Bazra ett tag, det verkade gå hur bra som helst då jag var där tidigare i dag. Nu har jag även hittat en hoppsadel, det var ingen ordentlig rejäl sadel, men ändå väldigt skön och lätt på något vis, det blev en Knight sadel. Nu ska jag se mig om efter en hoppplatta och önska mig en förbygel/martingal i julklapp.

.

Skulle egentligen ut och rida i går, mest bara skritt och träna på övningarna jag hade på träningarna, men det blev alldeles för sent. Åkte till stan kring halv fem och köpte foder, sen skulle jag hämta en sadel utanför stan, och sen in till stan igen för att tanka, sen ut på andra sidan stan för att lämna en sadel och hämta upp två stycken. Det tog sin tid, på tillbaka vägen skulle jag dessutom in på nattöppet och köpa plocksallad, (i stället för att gå på ICA/Konsum affärer där de tar 9,90/hg gå in på nattöppet och ta en sallads grej och fyll med så mycket som ryms med allt du vill ha och betala typ 59 kr.) och sedan åka hem till Vännäs. Jag var tillbaka kring nio på kvällen, förstår inte hur allt kan ta så fruktansvärt lång tid, men då det handlar om mig så är det väl inte speciellt konstigt då jag har en tendens att vara den segaste människan i världen, typ.

.

Jag åkte och mockade i alla fall, tog in henne och fixade med hennes täcken så hon skulle ha det varmt och mysigt under natten. Lämnade en spån hög i boxen också, där började hon gräva direkt och tyckte det var väldigt mysigt. Annie älskar att få nytt spån, speciellt om hon får sprida ut det själv.

.

Men i dag ska jag ta en ridtur, med koncentration på att bara gå framåt. Känner att jag inte har så mycket tid över i dag eftersom vi tar flyget till Stockholm i eftermiddag. I morgon blir det Stockholm Horseshow, så ni vet ju varför uppdateringen kommer vara i botten under helgen. :)

Första gången jag red Annie då hon kommit till mig. :)

.

Jag ska strax hoppa in i duschen, sen ska jag lägga mig i sängen och göra en tidig kväll för en gångs skull, det kan behövas ibland. Jag och Stina var och hämtade en transport idag som vi fåt låna av Amanda (jätte tack.), så vi provade lasta Annie i den i dag för att se om de blev några konstigheter då vi ska åka på träning i morgon så kan de ju vara bra att veta. Men efter en ordentlig backning så var hon inne och bommen på plats och vi kunde lägga upp rampen, så jag är nöjd med min dam.

.

Sen red jag en stund på åker, vart en till barbacka dag, red med hacket idag också. Inga stora krav utan bara vara aktiv i övergångarna, lite seg i höger galoppen, men kom igång efter lite peppning och taggning, jag hoppas hon är i gång bättre i morgon så man kan kräva lite mer av henne än att gå framåt i galoppen. Hon var i alla fall otroligt lång och låg och kändes väldigt trevlig, jag funderar på att prova rida henne med hackamoret på hoppträningen som kommer, men vet inte om jag ska ge mig in på det just nu eller om jag ska ta det vid senare tillfälle. Tåls att fundera vidare på!

.

Dressyrträning för Kerstin Tell i morgon, därför kommer det komma mer filmer och kanske några bilder. Det ska bli otroligt roligt, jag är supertaggad faktiskt. Så i morgon får ni bättre uppdatering med filmer, nu blir det att tvätta håret och sen sängen, har en trevlig pojkvän som redan låg och sov klockan sju då jag kom hem från stallet, jag som hade varit snabb i dag och vi skulle se film tillsammans. Hmpf.

.

Jag svarar på era kommentarer i morgon - tycker ni alla är så trevliga och goa som hela tiden är aktiva med kommentarer och som kommer med värmande ord! Tack till er alla!! :)

→ När Annie anser att hon har för lite spån så lever hon rövare, skiter överallt och trampar sönder så att jag dagen efter tar bort så mycket som möjligt.

→ Älskar när man lägger en stor hög med nytt spån mitt i boxen, då grisar hon runt och tycker det är jätte mysigt, ska ofta göra en rullning för att visa att hon är på topp och stånka lite som bara hon kan göra.

→ När man tar in henne så ska hon in i boxen först, annars kan hela dagen vara förstörd. Hon måste in i boxen för att få kissa och då menar jag att det är så jämt.

→ Det tog max en timme att lära henne att pussa på "kommando" (gillar inte ordet "på kommando", det låter.. konstigt.) så om hon vet att hon gör rätt nu brukar hon försöka pussas och vara söt och charmig.

→ Hon visar väldigt ofta vad hon vill. Det är ingen häst som man bara kan gå in och tro att man bestämmer, nej nej. Här ska det vara en svår dans innan, och kul ska du inte få ha gratis inte. Väldigt tydlig om något är fel eller om hon tycker man ska göra på annat sätt.

→ Hon har lärt de andra hästarna att hon är duktig på att skrapa med hoven, så nu har dem också börjat med det. Vadå, det är ju fint tycker Annie!

Annie kommer från Luleå och ägdes då av en tjej som heter Rebecca. Annie tog jag i december och skulle få ha henne på prov i tre veckor som sedan förlängdes med ett foderkontrakt till sista juni 2011. Och efter det vart hon min, Annie fick jag gratis av Rebecca, eller kostnaden vi fick stå för var ägarbytet.

.

Varför fick jag Annie? Annie är en speciell häst. I kontraktet mellan mig och Rebecca står det att jag ej får sälja Annie vidare, låna ut henne eller på något sätt ge över ansvaret på någon annan, skall hon inte vara kvar i mina ägor ska hon avlivas. Jag tycker inte att det är något fel med detta, och jag tackar fortfarande Rebecca för allt. Jag förstår också varför vi skrev som vi gjorde i kontraktet, annie är en häst mer enorm personlighet och är väldigt reserverad, vem som helst kan inte ta sig an henne och det skriver jag inte för att låta nedvärderande eller bättre än någon annan.

.

När Annie var hos mig från början så högg hon mig, fler än en gång. Var jag inne i boxen och det inte passade henne högg hon mig, tog jag av täcket för sakta, för snabbt eller på annat dåligt sätt högg hon mig eller höjde hoven, borstade jag henne högg hon mig, skulle jag hämta henne i hagen såg hon sur och tvär ut. Fler än en gång hände det också att hon tryckte in mig i väggen och attackerade mig då jag longerade/hade henne lös i ridhuset. Men det sa jag aldrig till Rebecca, jag tyckte så mycket om Annie och visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra, jag skämdes i princip. Varför gjorde hon så, vad gjorde jag för fel?

.

Vi började fixa mycket med henne sen. I stallet så ställde vi henne i gången om vi skulle göra något med henne så boxen fick vara hennes ställe, där ingen störde henne. Det funkade faktiskt. På ridskolekvällar fick jag dock ha henne i boxen, och då såg hon ofta väldigt sur och tvär ut, skulle ibland försöka bita. Minns en kväll jag stod i stallet och en flicka kommer och frågar varför Annie alltid ser så arg ut, varpå jag svarar "Annie är inte sur, hon vilar bara öronen bakåt!", ahaaaa fick jag som svar och nöjd som hon blev med svaret säger hon det till sin pappa, och pappan såg dessvärre inte så nöjd ut. Jag fick flera gånger frågan VARFÖR jag ens ville ha en sån häst, och att det var farligt.

.

Men det blev bättre, hon lugnade ner sig när vi kommit på att boxen var hennes ställe, och där ville hon vara i fred. Så sen så fortsatte vi göra i ordning där ute, och eftersom hon var så lättlärd så tog vi godis med oss i början, vi lät hon få en sen hade man bara en i handen. Hon gjorde aldrig en sur min då man gjorde så, allt satt bara i huvudet på henne. Och tänk vad trött och less man borde vara av att gå runt och hela tiden vara sur och ingen förstår varför. Hon blev så mycket bättre, och jag minns hur stolt jag var att hon inte var sur när jag borstade, det underlättade så mycket. Även vid sadling gjorde vi så, och aldrig en sur min.

.

Alla mina problem löstes där, i alla fall med borstning, sadling och när man skulle sätta på/ta av täcket. Så gör jag fortfarande, jag gör klart henne i gången och i boxen ska det vara helt lugnt. Men igår vart jag så förvånad över henne, jag satt inne hos henne i boxen på en upp och nervänd vattenhink och väntade på Stina, och hon var så glad. Hon rörde aldrig ett öra bakåt, var och puffade på mig och ville ha uppmärksamhet. En gång blev hon dock sur, det var när jag och Stina kramades, då såg hon lite hotfull ut mot Stinas ryggtavla, och kanske var det för att skydda om det skulle hända något, och en helt ny människa i boxen. När Stina var ute med Turbo fick Annie vara kvar inne, och jag stod och mockade bort lite extra, hon följde med varje steg, kikade vad jag hade på grepen, kom och kände på håret och luktade lite här och där. Att därefter kunna lägga på täcket utan en sur min kändes som en otrolig lättnad. Jag har accepterat hennes oliksida, hon har fått vara reserverad och ha sitt eget ställe, det har inte stört mig. Men när hon accepterar att jag nu gjort allt i boxen, att hon ser glad ut gör mig så lättad i hjärtat. Det är vad jag kallar skillnad, och såna här skillnader gör mig så varm i hjärtat. ♥

Längre fram finns det ett litet "hinder" (typ en pinne med lite kvistar på) och då tänkte jag i huvudet det som Buster sagt, att låta henne sköta det själv efteråt och rulla på själv i galoppen och att inte jag ska bära henne. Det gick jätte bra och det funkade hur bra som helst.

.

Vi red inte så länge i backen, men det är ju en rätt bra bit både dit och hem. Hem vägen gick dock lite fortfare då vi kunde trava på sidan i sanden som är där. Riktigt kul. Tror båda hästarna kommer ha lite värk i dag, och tänkte därför ge mig på lite dressyrarbete med skänkelvikningar och lite tempoväxlingar. När vi red hem i går så fick jag till Annie jätte fint i handen, vart inte att hon vart stum i insidan och jag blev inte heller stum. Jag kunde ge efter både i ytter och innertygel så att hon orkade bära sig själv, det kändes jätte skönt faktiskt.

.

Nu kommer jag komma i gång med bloggningen igen, ska försöka hitta någon som kan göra en mer ljus design också. Men berätta för mig, vad vill ni läsa om?

Det är skönt att vara i gång med träningen igen. Jag hoppas på att Stina ska följa med och kan filma lite, jag har en film från i somras så det vore roligt att se om det är någon skillnad, och samtidigt visa er hur det såg ut. Det var dock inte riktigt i början, men hursom.

Ska prova en ny sadel i kväll och imorgon, en santa cruz celine, hoppsadel. Den såg väldigt fin ut, och jag hoppas den ska passa, jag tror den kommer göra det. Och om den blir liten sen så går den eventuellt byta till en större.

.

Ska jag köpa den kommer jag dock byta till brun hopputrustning, något som jag faktiskt velat ett tag. Det kommer bilder i kväll och bilder i morgon, kul att ni följer mig. Funderar på att lägga in en bloglovin knapp, synd att jag inte vet hur man gör bara, och inte fattar något utav det, haha!

.

Hedersbild på Stina, för hon är en sån LÄCKERBIT!

Hon verkar vara i trotsåldern, testar mig överallt. Verkligen inte för att vara dum, men på slutet har vi nog varit mer oense än vad vi har varit sams.

.

Det stod ridhusträning på schemat idag, men det avslutades väldigt snabbt - vi fick inte in henne i transporten, jag vet inte vad som har hänt mellan att vi flyttat henne från Jomark till Vännäs. I somras då vi började lastträna henne så var det ju väldigt tungt, men i mitten på sommaren var hon otroligt lättlastad då hon bara gick rätt in. Nu går hon knappt upp på rampen med alla fyra, trots att jag gjort samma övningar som vi använde oss utav tidigare. Annie har ett otroligt stark psyke, och jag tycker inte man ska knäcka det, men hon ska inte heller knäcka mig.

Jag tror att allt handlar om det nya, nytt ställe, nya människor och nya hästar. Jag funderar på lägga ridningen åt sidan en stund och lastträna tills det sitter, mest för att kunna träna mer ordenligt. Jag har tänkt börja rida för Kerstin nu, och det funkar inte om jag inte får in henne i transporten, det ska liksom inte vara några krångel längre med tanke på att det gått så otroligt lätt och fint. Men, jag har tagit kontakt med Sörgården, för jag tror Annie har problem längre bak i tankarna och inte bara i lastningen, hon är osäker men ändå stark. Jag hoppas på svar från dem, och att jag kanske får hjälp i veckan, skulle vara kul att kunna träna på Torsdag.

.

Mamma och pappa var i Sundsvall idag, äntligen hade de fått in schabraken. Jag köpte ett dressyr och ett allround, allround schabraket fick bli i rött, och dressyr i beige - (hon är otroligt fin i beige och brunt) . Jag återkommer om hur de funkar och ligger, men dem var jätte fina, och väldigt bra material kändes det som - hoppas dem håller formen också! I morgon ska jag nog raka Annie i alla fall, jag vet dock inte hur än så länge, funderar på "Jaktklippningen" - klipper ni era hästar? :)

Allt annat? Ja, det har gått förjävligt rent sagt. Det känns jätte tråkigt, och kanske är det därför jag inte uppdaterat något. Men egentligen är det då jag borde skriva mest - för jag skriver bloggen för att flera människor ska kunna känna igen sig. Aldrig har jag hittat en vettig hästblogg där det är någon som skriver hur dåligt det kan gå någon dag, hästen är helt underbar varje dag och allt funkar utan problem. Men jag kan säga att så är det inte, i alla fall inte för mig, och jag kan nästan lova att det är fler än jag som känner så många gånger, ibland vill man läsa hur jobbigt det är för vissa, då vet man att man inte är ensam, för många gånger känns det som det.

.

Både i går och idag har det gått jätte dåligt. Kanske har hon en dålig dag, kanske har jag en dålig dag. Men jag känner mig borta från allt, jag känner mig vilsen bland alla metoder som finns i världen men jag måste hitta en som passar Annie, precis varje dag kanske jag måste byta metod. Det har gått så fort framåt nu, och som Annika skrev i ett sms så kommer det gå bakåt någon gång. Men jag vart verkligen förvånad om hur mycket det blev. Nästan så att det känns tungt. Det känns som hon är i en riktig test period och vill göra precis allt det som inte jag vill, så som att stegra och rusa i väg i galoppen. Jag skickade sms till Annika i alla fall, jag tror hon är den enda som kan hjälpa mig att inte tappa hoppet såna här gånger, för hon har alltid trott och känner både mig och Annie. Jag kommer aldrig att kunna tacka Annika tillräckligt för vad hon gjort för mig och allt stöd hon ger trots att hon är så långt borta. Det känns skönt att någon tror på mig och ändå tycker jag gör rätt när jag blir osäker. För osäker blir vi alla. Men jag tror det blir bra, jag är inte den som ger upp. Och när Annie är så som hon varit dem här två dagarna så går inget att göra förutom att rida henne less i princip. Jag ska göra mycket hjärngympa fram över, plocka fram gramanen lite och gå tillbaka till gamla övningar, sen ska vi träna för Kerstin/Pia/Åsa någon dag nästa vecka förhoppningsvis, jag hoppas det släpper till viss del. Jag känner med alla som tycker det är jobbigt många gånger, det är så det är att vara hästägare - det kan inte vara underbart jämt. Och speciellt i början, det tar tid- låt det ta tid även om det känns tungt i uppförsbackarna, sluta adrig kämpa och det har jag skrivit tidigare också, för det är värt det i slutändan. Det är i alla fall därför jag inte skrivit, jag vill kunna skriva en text till folk utan att det ska låta som jag är negativ till allt Annie gör, och jag vill inte bli på kastad skit för att "jag gör fel" eller "jag skriver fel", åt det hållet. Jag har inte vetat hur jag ska skriva det, men nu vet ni. Jag har varit frånvarande för jag varit tom på ord, jag vill medla något men jag vet inte hur.