I dag har jag insett hur lätt man faller och hur jävla ont det gör. Jag känner mig som en femåring igen som ramlat och skrapat knäet. Det finns plåster men det hjälper inte egentligen.

Hur ska jag fixa det här utan dig, min absolut finaste vän. Femton fina år har vi fått tillsammans, och jag minns allt sen första gången jag såg dig.

Du gjorde mig så lycklig. Ljuset står tänt för dig på min byrå och det kommer alltid stå tänt.

Om jag bara fått lite mer tid, fått ge lite mer, fått lite mer av allt. Jag älskar dig och det vet du.

.

I fredags var de sista gången vi möttes i trappen när jag kommit hem från skolan. Du kommer aldrig mer försöka kliva upp på datorn för att få uppmärksamhet, ingen som sitter vid kökbordet och tigger. Ingen jag kan dela ensamma kvällar och stunder med. Fan också, fan för allt!

.

Vila i frid, min finaste vän..

Du är alltid med mig.