29 Januari 2012 Onsdag - .
hur ska jag orka utan dig om jag knappt gör det nu..
<3
Jag hade ingen aning om att det skulle vara såhär svårt. Att det skulle göra såhär oerhört ont.
Tre timmar i streck har jag legat och suttit i soffan vartannat, en bild på skärmen som föreställer dig har varit uppe hela tiden. Ljuset fortfarande tänt på byrån och alla dess fina låtar som jag tycker om spelas.
Tre timmar i streck har tårarna runnit utan paus. Jag trodde dem skulle börja avta men i stället känns det bara som att det blir ännu värre.
Tre timmar i streck har det gjort ont i hjärtat, hårdare än någonsin. Jag tror aldrig att jag skulle vara
.
På fredag hade jag tänkt åka så tidigt som möjligt för att kunna vara med dig lite extra. I stället får jag inte ens träffa dig. Du är inte där.
Jag längtar inte hem, för det kommer göra så ont. Jag vill helst bara sitta här med mitt ljus och mörkret och vänta. Kanske är sanningen en annan om jag stänger ögonen tillräckligt hårt.
.
Jag har bett om att få vara ensam. Jag vet inte varför. Jag vill bara vara.
Det hela gör mig bara så rädd, även fast jag vet att det är över. Gjorde det ont, gick det snabbt, vad hann du tänka på.
Jag önskar jag hade kunnat vara med dig hela vägen, det hade jag ju lovat mig själv redan från början. Nu fick jag inte veta fören allt redan var över.
.
Jag älskar dig så enormt. Mer än vad jag älskar något annat. Jag är rädd för att fortsätta leva utan dig för jag är inte van att göra det. Det känns fel att vara utan dig. Fel att skratta när jag vet att du inte är där. När jag inte vet att du ligger i din korg i trappen, fel när jag vet att du hatar kyla och vänder om i dörren, fel att komma hem och inte få möte i dörren.
Jag har bett mamma och pappa spara dina saker. Din skål, ditt nya hus vi köpt i lördags, din fleece filt. Du måste dock förstå att vi inte kan behålla ditt tjocka täcke, för det är fullt med hår och det går inte att ta bort så lätt.
Tatueringen ska fyllas in när jag kommer från Gran canaria. Så du blir ännu tydligare i mig.
.
Varför gör det så ont. När jag tänker att du inte längre finns där vill jag kräkas. Det är min första tanke. Jag vill skrika så att all smärta försvinner och att det bara ska ta slut. Det är så lätt att välkomna en liten mysig kattunge in i livet, men så svårt att släppa en fullvuxen knubbig kastrerad hankatt femton, nästan sexton år senare.
I går kände jag att det inte var rätt, jag sa till Linus att jag trodde något skulle hända dig då vi skulle åka utomlands, jag hade i och för sig fel, det hände tidigare.
.
Jag kände att det var något. Tänkte redan i helgen att jag skulle ta kort på dig så jag hade något att titta på när jag var utomlands och skulle sakna dig. Nu har jag inga nya bilder, bara dem på telefonen som är väldigt mörka och bara visar dina konturer, knappt det.
.
Du kommer alltid följa mig. Den kärlek jag haft till dig kommer ingen annan få. Jag kommer aldrig tillåta att älska någon som jag älskar dig. Du är verkligen mitt allt och det gör så ont att veta att du inte finns mer. Du finns, men du finns inte.
-
Att allt ska göra så ont.
.
Minns du när kvinnan tänkte ta dig och trodde du var hennes katt? Minns du då du jagade fåglar inomhus? Minns du då du klöst på mammas nya tapeter? Minns du när du brukade möta mig i trappen och prata då jag kom geno dörren? Minns du då du var först till dörren då det knackade?, Minns du hur du bara kunde tvärbita ibland för att få igång bus?, Minns du när du brukade dricka ur duschen?, Minns du då jag torkat dig torr med handduk då du kommit från regnet då du var så dum och satt mitt ute på vägen istället för att ta skydd?, Minns du då vi låg på den blåa sköna mattan och myste hur länge som helst?, Minns du hur jobbigt det var då traktorn kom in på gården och du gömde dig under sängen?, minns du fyrverkerierna som även dom gjorde dig rädd och gömde dig?, minns du din senaste julklapp, du blev helt tokig av godisen?, minns du råttorna du fick?, Minns du hur jag brukade prata med dig som ingen annan fick höra?, minns du hur orolig jag kunde bli om du inte kom när jag lockade på dig sen satt du bakom dörren ngn minut efter?, minns du hur du brukade ligga under julgranen för du tyckte det var så mysigt?, minns du hur många ggr mamma blev arg för att du låg i min säng?, minns du hur du brukade sova ute i solstolen på sommaren då det var så varmt ute?, minns du då du höll till kring bordet och väntade på en gobit?, minns du då det var varmt på sommaren och du gärna la dig i skuggan kring bordet på altanen?, Minns du när vi brukade leka runt blomkrukorna?, minns du då jag drog dig i svansen då du gömt dig under soffan?, minns du då vi hängde ditt leksnöre i taket?, minns du då jag duschade dig?, minns du då du fick din klösbräda?, minns du då du varit i bråk och någon hade rivit dig väldigt ordentligt i örat?, minns du då jag brukade säga att jag älskar dig? minns du då jag var tvungen att springa upp en extra gång innan jag åkte för att pussa dig?, minns du att jag grät om jag skulle vara borta längre stunder?, minns du mig?, minns du oss?, jag minns allt och så mycket mer.. jag älskar dig..
Sov gott min vän. Sov gott.
.
Jag vet inte hur jag ska klara livet utan dig, men jag ska fixa det. Jag vet att du finns där och det kommer göra mig stark.
28 Februari 2012 Tisdag - Min finaste vän.
Idag kommer det inte komma någon uppdatering.
I dag har jag insett hur lätt man faller och hur jävla ont det gör. Jag känner mig som en femåring igen som ramlat och skrapat knäet. Det finns plåster men det hjälper inte egentligen.
Hur ska jag fixa det här utan dig, min absolut finaste vän. Femton fina år har vi fått tillsammans, och jag minns allt sen första gången jag såg dig.
Du gjorde mig så lycklig. Ljuset står tänt för dig på min byrå och det kommer alltid stå tänt.
Om jag bara fått lite mer tid, fått ge lite mer, fått lite mer av allt. Jag älskar dig och det vet du.
.
I fredags var de sista gången vi möttes i trappen när jag kommit hem från skolan. Du kommer aldrig mer försöka kliva upp på datorn för att få uppmärksamhet, ingen som sitter vid kökbordet och tigger. Ingen jag kan dela ensamma kvällar och stunder med. Fan också, fan för allt!
.
Vila i frid, min finaste vän..
Du är alltid med mig.
26 Februari 2012 Söndag - Klumpig finmotorik.
Under mina träningar har jag ofta händerna på olika nivåer. Vänster hand är högre medans höger hand är för nära magen. Jag tittade på mina ridbilder jag har på Annie sen tidigare, och säkert 90% av bilderna sitter jag med vänster hand mycket högre och höger hand för nära magen.
Jag känner mig väldigt klumpig, speciellt nu då jag faktiskt har märkt det väldigt tydligt på bilder. Men någon gång måste man lära sig, så nu får jag ha det i bakhuvudet i morgon och se om det gör någon skillnad. Koncentrerar mig nog mer på hästen än vad jag koncentrerar mig på mig själv, men det kommer med tiden.
.
Här kommer flera exempelbilder som visar rätt tydligt, jag behöver inte ens rita eller visa vart det sitter, ni kommer se det rätt tydligt ändå.
23 Februari 2012 Torsdag - Intervju frågor.
När jag började med min blogg pratade jag om att ta med olika intervjuer. Här kommer dock första.
Det är med en nära vän till mig som jag känt väldigt länge, Maria Andersson, mer känd som Mia för de flesta. (Hon är min mormor/farmor på fb för er som vill ha en himla snygg mormor. ;) )
.
Jag vet att Mia är en av dem som ändrat åsikt om både mig och Annie tillsammans. Frågorna är lite om både varmbloden i allmänhet och några frågor om mig och Annie. Jag kommer skicka en ny intervju med samma frågor till en annan person när jag har valt ut offer. Men sen kommer det också komma en ny med nya frågor och jag kommer ha en liten frågestund för att få bloggen att rulla på lite igen!
Så, here we go, första intervjun:
.
Vad har du för syn på varmblod som ridhästar?
- Jag anser att varmblod kan bli alldelses utmärkta ridhästar. De tar tid och tålamod men inget som säger att de inte kan lyckas inom både dressyr och hoppning. De är även ofta väldigt välhanterade hästar.
.
- Har du tidigare haft en annan syn? Isf, varför har den ändrats?
- Min tidigare uppfattning av varmblod var travare. Rangliga beniga fula bruna hästar som mest stod i en hage och blev gammal. Hästar som enbart skulle höra hemma på trav banan där ingen kunde ta hand om sina hästar och de blev bara fortstörda. Den åsikten ändrades genom åren när fler och fler började använda dem som ridhästar, men mest ändrades den nog när jag fick en sköthäst som var just en avlagd travare. Han var eller blev kanske jag ska säga en underbar ridhäst och en riktig vän för livet.
.
- Vad var din syn/första tankar av Lizas häst Annie, från starten? Har det förändrats?
- Från början såg jag Annie som ett bittert litet sto. Hon vart mestadels sur och grinig och inte mycket fungerade när Liza satt på ryggen. Men allt eftersom så började det synas en häst bakom allt detta. Hon och Liza började se ut som ett riktigt ekipage. Nu tränar dom regelbundet för instruktör och växer otroligt tillsammans
.
- Varför tror du att det har förändrats om du anser det?
- Jag tror att de har förändrats just för att Liza har gett Annie den chans hon behövde. Hon har inte gett upp så fort hon har fått motgångar, utan bara fortsatt att kämpa på utan att bry sig särskillt mycket om vad någon annan har tyckt om dem.
Tack Mia! (Hästen på bilden är Mias lilla plutt Flora, en sommar som hon fick stå som sällskap åt min Buster.)
10 Februari 2012 Fredag - Vi tror vi vet.
Jag har försökt formulera det här inlägget i huvudet, men jag vet inte hur jag ska formulera mig eller hur jag ska skriva för att formulera min poäng. Därför bör allt tas med lätthet och att det här är mina tankar och det är min blogg där jag skriver det jag tycker och känner. Det här är inte rätt eller fel, och ingen kan dra dem gränserna åt mig.
.
Vem skriver egentligen alla lagar och regler hur det ska vara, vad som ska göras, vad som är rätt och vad som är fel, och så vidare. Vem har rätten att dra dem gränserna? Jag tycker inte att någon har det egentligen, förutom hästägaren. Den bör känna sin egen ponny/häst själv så pass bra att den vet dess förmågor och begränsningar.
På bloggar finns det vissa personer som skriver "det här är rätt, det där är fel." och lever inom en ruta där det inte kan bli mer fyrkantigt.
Har också läst på andra sidor/artiklar om hur det "bör" vara, hur hästen ska vara skodd, hur länge den ska vara utem hur det ska vara i boxen, om den ska vara rakad eller inte, om att inte ha täcken/ha täcken, ja ni förstår min poäng.
Vi säger att hästar är individer precis som oss människor, men på våra begränsningar.(?) En häst är inte den andra lik. Och jag måste förstå min egen häst begränsningar eller vad den verkar tycka om läget, inte bara "så ska det vara".
Om man går tillbaka till i somras då jag skulle ha Annie ensam så gick vissa i taket, "det är ett flockdjur!, det kommer aldrig gå att ha henne ensam, det finns lag på att hästar inte ska vara ensam" och så vidare. Annie bevisade tydligt motsatsen, hon älskade all uppmärksamhet hon fick, hon älskade att vara chef i sin hage utan att någon försökte ta hennes mat eller var närgången, hon fick helt enkelt vara den egna individen hon är. (Hade det inte funkat att ha Annie ensam hade vi inte haft det.) Jag vet själv då jag stod för att hästar inte ska vara ensam, men trivs de bättre så anser jag inte att det är något problem och det står jag helt ärligt för, för vissa funkar det för andra inte.
.
Allt handlar egentligen om både egna erfarenheter och oskrivna regler, jag skulle inte lägga mig i om inte någon bad mig om hjälp, eller säga/göra något för att kränka någon. Alla bör vi känna våran egen häst så pass att vi ser de små detaljerna i det stora hela, att vi hela tiden analyserar och försöker förbättra. Jag är lite avig om det mesta, om hästen ska ha sko eller inte är ett dilemma. Men vissa vill helt enkelt inte ha skor medan andra faktiskt vill, sen är kvaliteten oftast viktigast i slutändan. Gör vi det "bara för att", borde man inte ens verka hästens fötter, men nu är det så. En häst är inget som ska leva i fångenskap, men nu gör den det. Och vi kan hela tiden förbättra det, oftast genom att tyda signaler. Och hur gör man det? Man lär känna sin häst.
.
Jag skulle kunna skriva i evigheter om hur jag egentligen menar med allt, men samtidigt så tror jag alla förstår min poäng. Jag gillar inte dessa regler som finns bara för att det ska vara så, och att man bör sätta sina egna regler efter sin ponny/häst för att få bästa resultatet. Och missförstå inte min text eller att jag verkar påhoppande, för det är inte min mening. Bygg dina egna regler.
7 Februari 2012 Tisdag - Nu återkommer jag!
vad vill du uppnå med annie? känns det inte svårt att rida till/utbilda ett varmblod/travare??
Den här frågan fick jag för ett tag sedan men har inte lagt märke till den fören i går och i går hade jag inte riktigt tid och lust att sätta mig framför datorn när jag kom hem rätt sent från träningen och stallet, och var helt slut efter dressyren. Men, nu tänkte jag ta mig tiden för att ge ett vettigt svar på frågan/frågorna.
,
Jag kan ju börja med att säga att Annie inte är en travare. Eller ja, de beror väl på vad man menar med travare, om man drar slutsatsen att varmblod är travare så då är hon en travare. Men hon är inte tävlad eller startad i trav.
När jag fick den här frågan började jag tänka. Jag har länge velat skriva ett inlägg om vad jag vill med Annie, och vad mina mål är, det är bra med mål. Mål som är rimliga just för stunden och sedan bygga på dem eftersom.
.
Att rida Annie är absolut skillnad till de hästar jag ridit. Annie är som en unghäst kan man väl säga, man måste tänka lite i unghäst stuket, därför pratar jag ibland om när jag "ställer av" henne. Så att allt ska få sjunka in och ta lite tid. Jag tycker det är svårt många gånger, inte för att hon är just ett varmblod. Jag har aldrig ridit till en häst/utbildad en häst som jag gör just nu, och därför är allt nytt för mig. Och då blir det ju genast mycket svårare, men samtidigt kräver Annie sin ryttare, så jag får aldrig bara slappa på henne och tro att jag bara får åka. Ibland får man räkna med ett steg fram och två tillbaka, men jag har aldrig tänkt tanken på att ge upp, och ibland kommer det dagar man är mer motiverad, och andra dagar man bara vill sätta sig på marken och slå igen ögonen. Just nu är jag otroligt motiverad, och det har jag varit ett bra tag, jag är sugen på att det ständigt ska vara måndag så att jag får fara och träna!
Men samtidigt tar allt tid, det krävs mer av ett varmblod som inte är gjord för att galoppera, och därför kommer vägen dit bli mycket längre. Men det är inget som gör mig något, jag förväntar mig inte att något ska hända för att man knäpper med fingrarna, och det är charmigt att behöva kämpa för sina mål, jag vill inte ha det gratis.
.
Mina mål just nu vet jag inte. Dem största sitter nog i mig själv, främst att jag ska komma ner mer i sadeln och rida med sätet och räta upp min rygg. Men sen vill jag ha Annie i en rund fin tretaktsgalopp, och fortsätta utveckla hennes gångarter såklart, inte bara traven. Traven har hon för övrigt gjort stora framsteg i.
Jag vill gärna hoppa henne lokalt också, så det är väl också ett mål, samt att rida högre procent i dressyrprogramm än vad vi gjorde tidigare. Långsiktigt mål är väl att kunna starta en LA med "godkända" procent i dressyren. Tack för din fråga, jag hoppas du/ni frågar något mer om ni undrar över något. Blev ett kortare inlägg då man kan utveckla det hur mycket som helst, men det här får duga så länge. :)
6 Februari 2012 Måndag - Återkommer
Jag ber om att få återkomma i morgon. Om jag kommer kunna komma upp ur sängen ens, ikväll körde Emmeli gärnet med oss, tack gud för att jag lever och jag har insett att Annie är mer en buffel än en häst. Jisses.
Återkommer!!
4 Januari 2012 Lördag - Gå alltid din egen väg.
I alla olika sammanhang väljer vi fel vägar, vi gör misstag och tabbar. Ibland gång på gång, och ibland lär vi oss utav det direkt. Jag tror det är bra att lära sig båda vägarna, det är okej helt enkelt - vi är bara människor.
Jag tror jag alltid varit en människa som valt att gå min egen väg, oavsett om det har fått folk att vända sig mot mig, eller om jag fått mot/medgångar. Det är min skit liksom, oavsett vilka val jag gör så är det jag som måste få allt att funka. Men jag kan inte få det att funka för andra, jag kan inte välja andras val och tycke. Jag kan inte bära andras liv på axlarna. Jag orkar inte släppa in människor så lätt som jag gjort tidigare. Jag vill bara vara jag, fokusera och ha kontroll.
.
I kväll har mycket slagit emot mig. Jag är nog inte ledsen över det direkt, mer fundersam. Jag tänker, analyserar, funderar men kommer egentligen inte fram till något förutom att jag alltid borde gå min egen väg, precis som jag kan och vill. Jag försöker att passa in, trots att jag gång på gång får skiten kastad i ansiktet. Nu orkar jag inte längre anpassa mig efter andra. Det har jag väl kanske inte gjort heller, och det kanske därför det är som det är för tillfället, att jag inte låter mig styras över andra.
.
Vad är erat största mål? Med er själva alltså, det behöver inte vara i hästväg eller något som har med häst att göra. Utan bara allmänt helt enkelt.
Mitt mål är att hålla huvudet högt och gå den väg som jag vill. Oavsett vad som händer efter den vägen så kommer det alltid lösa sig, för saker händer av en anledning. Man kan inte behålla alla människor i ens liv, och det finns en anledning till varför det är så också.
Alla borde ha det som mål. Inte följa någon annans fotspår bara för att vinden blir lättare åt det hållet, för lär du dig aldrig att ta motgångar kommer du aldrig att få känna på hur det känns att få en riktig medgång.
.
Jag vet inte varför jag skriver det här inlägget. Eller, det är klart jag vet vad det är som ligger bakom, men jag vet inte vad det har för nytta att jag skriver det på en hästblogg. Men jag hoppas jag på något vis kan nå ut till er som faktiskt läser min blogg. Trots att ni sitter bakom skärmar så kikar ni in hit av en anledning och det tackar jag för. Jag har aldrig fått en negativ kommentar på den här bloggen, bara upplyftande och fina ord. Tack för det. Tack som fan!
Gå din väg. Jag låter bilden tala för sig själv.
31 Januari 2012 Tisdag - En artikel jag tycker alla bör läsa
http://www.alltomhastar.se/artiklar/hastfakta/debatten-om-dressyrhastens-form-vad-handlar-den-om-egentligen/
Hittade den här länken på facebook hos hon jag dressyrtränar för. Jag gav mig in i den idag och läste. Och, fan säger jag vad bra förklarat det faktiskt var. Små saker som jag inte alls tänkt på och saker som är nyttiga att faktiskt ha lite i bakhuvudet!
"Hur ska vi göra när vi rider då, för att allt ska bli rätt? Några enkla universalknep finns inte, tyvärr, men några tips finns det där emot. Tänk på att stärka bukmusklerna hos hästen, de är till god hjälp för ryggen. Det gör man t ex genom att hoppa små studshinder, trava över cavaletti, pulsa i snö och klättra. Värm upp hästen mer i galopp istället för trav, det engagerar fler muskelgrupper. växla samling med att rida hästen lång och låg korta stunder för att få cirkulation och minska spänningar i ryggen. Och framför allt – ta hjälp av en kunnig tränare, lär dig så mycket du kan om hästens biomekanik och våga ifrågasätta varför du gör som du gör."
31 Januari 2012 Tisdag - Är din häst rädd för att halka?
Som rubriken lyder, är din häst rädd för att halka? Det tror jag banne mig min är. I går när vi var i ridhuset kom hon in i fyrtakt direkt, hon var pigg och framåt även fast de krävdes mycket ridning från mig. Och det funkar faktiskt rätt bra inomhus, men utomhus - knappast. Hon blir så stel och kort i bak att hon inte kan komma iväg i en tretaks galopp* utan står på stället eller måste springa fort som vinden. Det är hårt i backen, hon får inte fäste och hon blir kort och spänd.
Jag har tidigare inte tänkt på det här. Men nu i kväll gjorde jag det då hon knappt funkade i galoppen i varken höger eller vänster och hon var jätte fin inomhus i går, och Annie har aldrig haft problem att galoppera ute, förutom nu då det varit vinter ute.
.
Bara min häst som är så förståndigt och blir stapplig eller är det någon annans häst som också blir så?
Jag har bestämt mig för att bara trava nu då jag är ute eftersom jag vill ha galoppen så flytande och rolig som möjligt och hon inte går att rida igenom då hon är ute då det blir såhär. Och så ska jag börja träna inomhus i alla fall två gånger i veckan, sen då det börjar tina fram och det blir mjukare i backen borde de bli en kraftig bättring.
Jag har bestämt mig för att bara trava nu då jag är ute eftersom jag vill ha galoppen så flytande och rolig som möjligt och hon inte går att rida igenom då hon är ute då det blir såhär. Och så ska jag börja träna inomhus i alla fall två gånger i veckan, sen då det börjar tina fram och det blir mjukare i backen borde de bli en kraftig bättring.
31 Januari 2012 Tisdag - de bra överväger det mindre bra.
Som jag skrivit tidigare har jag och Annie lastningsproblem, (och även andra problem, så som utagerande.) Men bara ibland - typ då hon känner för det.
Under tiden jag haft Annie så har jag analyserat, tänkt, diskuterat, bytt tankar och åsikter med folk, mött fördomar och tagit kritik och åsikter, ställt ner foten och varit arg, envis, besviken, ledsen, glad, stolt, stark, svag, u name it. Jag har känt alla de känslor som går att känna under en kort tid, och aldrig har jag känt såhär om en häst som jag känner för Annie. Jag måste säga att det finns ingen häst med större hjärta och personlighet, trots att hon är en stark individ så har hon sina sidor som inte alla ser, så som jag ser henne. Och det krävs mycket för att se alla de små sakerna. Hon är en helt underbar egen individ.
.
I förra veckan lasttränade vi. Allt gick bra. Hon gick in utan problem, och hon backade utan att vara stressad. Jag fick till och med både stänga och öppna bommen själv. Vi gav oss ganska direkt eftersom det gick så bra, massa beröm och glada miner. Efter det red jag inte, utan gick en promenad för jag vet att Annie tänker väldigt mycket och bearbetar nästan bäst då hon får ta det lugnt, som en unghäst oftast gör.
I går tog det kanske, en timme att lasta henne efter träningen. Hon gick in flera gånger för att sedan kasta sig bakåt, sen vägrade hon helt enkelt gå upp på rampen och sen stod hon bara där och glodde, som att hon väntade på bättre tider. Saken som jag upplever med Annie är att hon fortfarande testar mig, hon testar mina gränser gång på gång. För tro mig, Annie är inte rädd för transporten. Hon är inte berörd alls, även om hon varit svår att lasta tidigare och hon behöver regelbunden lastträning och åka transport (som hon får här.) så kan hon bara koppla bort. Jag vet att det kommer såna dagar, jag har lärt mig det med henne. Jag analyserar dem varje gång, "varför blet det såhär idag?""vad gjorde jag annorlunda sist?" och så vidare. Men den här gången kunde jag inte komma på vad det var som gjorde att hon helt enkelt inte skulle in.
.
Det värsta var inte att hon inte gick in. Eftersom jag känner henne så pass bra så vet jag att jag vinner i slutändan. Men det värsta var att hon fick utbrott, och fler än en gång gick hon i motattack mot mig. Hon var fly förbannad. Hon stegrade mot mig och kastade mot huvudet, och tro inte att jag ger mig, jag är inte rädd för henne för ett öre, men en spark eller en stegring kan göra väldigt ont, och då är man ju inte så stor längre. Jag gjorde mig så stor som möjligt, och då flyttade hon sig undan mig och accepterade mitt område även om hon försökte komma in på det flera gånger, till slut förstod hon dock. Men - ibland tycker jag verkligen inte om hur uppkäftig den här hästen kan bli!
20 Januari 2012 Fredag - Skor vs barfota
Idag är det fredag, jag har satt min fot på skolan för sista gången på åtta veckor. Känns helt okej faktiskt, jag är inte så bitter alls, satt också fint med ett mvg på inlämningen jag skrev om abort. Har även klippt av allt mitt hår, men jag är nöjd, jag har det nu kortare och uppklippt och en sidecut och har kvar min snelugg. Me like.
.
Jag har på senare tid funderat på skor och barfota på Annie. Jag är inte negativt mot något utav dem, vill folk ha skor på sina hästar så får dem ha de, vill dem ha dem barfota så får dem ha det, så länge jag själv också får välja.
Jag har nu skor på Annie, jag har alltid haft det borsett från i somras då jag hade henne barfota bak för att prova om det funkade, och det gjorde det faktiskt, mot mina tankar funkade det ännu bättre än vad jag faktiskt trodde att det skulle göra. Hon var aldrig öm eller liknande, det enda som var något var i början då hon ömmade om hon trampade på en sten, men jag tyckte faktiskt det blev väldigt mycket bättre ju längre hon gick barfota, och under den tiden jag hade henne barfota så blev hovkvalitén mycket bättre. Så jag säger inte emot att det faktiskt blir bättre kvalité, utan det tror jag faktiskt på.
.
Nu har jag skor och broddar, tidigare har jag haft sulor också, men det har jag inte i vinter då jag inte tycker dem hjälper så mycket faktiskt. Lättare att kratsa faktiskt, men tycker snön sitter på rätt mycket ändå, och på Annie åker sulorna ofta runt mycket och sitter inte speciellt mycket. Annie halkar som ett tok nu vissa gånger, liksom glider iväg med benen som Bambi på hal is.
.
I sommar kommer jag ta av Annie skorna bak, till en början. Sen eventuellt fram, men främst bak i alla fall eftersom hon tidigare har gått oskodd bak och jag vet att det funkar. Och efter sommaren kommer jag fortsätta ha henne oskodd om det skulle finnas möjlighet, rätt som det är trivs hon helt enkelt inte att vara oskodd, jag tror inte alla hästar klarar av att vara oskodda när de varit skodda hela livet i princip, det är vad jag tror. Och halkar Annie runt eller går och ömmar så fort man ska rida så tänker jag inte ha henne oskodd, för då förstår jag att det inte kommer funka. Men mina tankar och funderingar kommer att vara att ta bort skorna på henne bak till våren/sommaren 2012 och sedan fortsätta. Jag kommer dock prata runt med olika hovslagare och människor för att höra olika tankar och åsikter! Kom gärna med era, men ge mig inte era "rätt och fel", för alla människor tycker olika. Jag försöker inte påverka andras åsikt med mitt inlägg, och jag vill inte att folk ska säga att jag har fel för jag har skor på min häst, eller att jag bör ha henne oskodd för att allt kommer gå så mycket bättre. Det är trevligt att både se och läsa era olika historier om hur olika hästar och individer vi är, och det är jag glad över. :)
19 Januari 2012 Torsdag - Utvärdering
Har inte skrivit så mycket om tävlingen i helgen. Har suttit och tittat och reflekterat och känt efter. Och det är väl vad den största delen av bloggen handlar om, att jag ska kunna skriva ärligt vad jag tycker och tänker oavsett vad det handlar om, att kunna se de små skillnaderna i det stora hela.
.
Vi börjar väl med det positiva:
- Annie har hoppat alla hinder på de senaste fyra starterna.
- Hon har haft otroligt roligt och laddat.
- Hon har inte tvekat på framridning eller inne på banan.
- Jag har känt mig säker, jag har inte tvekat utan i stället satsat.
- Hon räddar alla situationer och gör alltid sitt bästa oavsett om hon kommer fel eller om jag styr henne fel.
.
Det som är mindre positivt:
- Hon springer rätt mycket och jag hinner inte ta igen henne mellan hindren.
- Hon hoppar långt eftersom hon blir springig.
- Hinner jag inte samla henne så kommer hon börja riva på högre höjder.
- Hon korsar galoppen, byter galopp och blir allmänt stark.
- Jag rider inte lika bra som på träning.
.
Jag är otroligt glad och stolt i det stora hela. Det gör mig ingeting utifall att det finns saker att jobba på, det är det positiva, för hade vi inte haft något att jobba på så hade det varit otroligt jobbigt. Det här är punkter som jag har tänkt på, det finns säkert mycket mer. Men de största "problemen" sitter i det här, men det positiva är att hon verkligen försöker och verkligen tycker det är kul nu, och det var grunden till det hela från början. Älskar min fina Annie! :)
8 Januari 2012 Söndag - Tillbaka i morgon
Imorgon ska jag till tandläkaren och fixa tråden bakom tänderna, sen åker jag tillbaka till vännäs. Och jag ska tala om att jag är dödligt less på Vännäs, känns verkligen trist att åka dit när man inte trivs där. Men sista terminen nu, går tre dagar, sen är det praktik i sex veckor och sen åker vi utomlands i två veckor. Och när vi kommer hem igen så ska vi säga upp lägenheten, känns faktiskt bra. Otroligt bra och skönt faktiskt. Men jag längtar självklart till att få komma till stallet igen och träffa min Annie, och Linus så klart. Tiden går fort.
.
Det är så intressant hur vi alla väljer att "uppfostra" våra hästar. Hur olika vi ser på problem. Jag har sedan långt tillbaka betett mig på samma sätt som Annie beter sig på mot mig. Vilket jag anser gör en positiv verkan, hon förstår mig när jag uttrycker mig så att hon förstår.
Annie har tillexempel en tendens att bli supertaggad i stallet, att hon vill gå ut, vill gå till boxen eller på något annat sätt vill ha något, och får hon inte det så ställer hon sig och vevar med frambenet. Hon ser aldrig sur ut då hon gör det, bara allmänt glad. Som en hund. En hund viftar på svansen men Annie viftar på benet! Betendet gillar inte jag, men jag är glad att hon är gla och att hon inte är sur. Det hjälper inte att jag står och skäller på henne och ber henne sluta, och jag tror inte att det hjälper för så många andra heller. Det går in genom ett öra och ut genom det andra i princip. Men något som alltid funkat på Annie är att göra precis likadant. Börjar hon veva - ja då börjar jag veva med mitt ben, och det syns så väl att tankarna börjar snurra i hjärnan på henne. DÅ blir hon sur, "av vilken anledning gör du såhär?", men när hon slutar så slutar jag, och då ser det ut som en lampa tänds på hennes huvud "ahaa, är det så det funkar", sen är det över. Tidigare har hon ju varit väldigt på när man ska ta på henne täcket, bitit tag i jackor eller lagt öronen, när hon bitit tag i mig biter jag alltid tillbaka. Det är den värsta förolämpningen för henne - men fan vad det funkar bra måste jag säga! Hon vaknar alltid till efteråt, jag gjorde samma sak på min andra häst Buster om han hittade på såna där saker, det var dock väldigt sällan då han är en helt annan häst jämfört med Annie, men det har alltid gett en positiv verkan på dem i slutändan. Inlägget = väldigt luddigt skrivet, jag återkommer för nu ska jag bannemig fika!
7 Januari 2012 Lördag - Fråga till er alla..
Jag sitter med en fråga i huvudet som jag inte kan få svar på själv. Jag har en vanlig kilpadd till min dressyrsadel. Men den är ju lite äldre och har blivit lite plattare nu, men jag skulle vilja ha padden ännu lite högre baktill. Jag har suttit och sökt på olika paddar men jag hittar bara vanliga kilpaddar, är det någon som vet var det finns en liknande modell fast lite högre baktill. Länka gärna tips eller sidor om ni vet av något!! :)
7 Januari 2012 Lördag - En vis man
"A couple of hundred years ago, Benjamin Franklin shared with the world the secret of his success. Never leave that till tomorrow, he said, which you can do today. This is the man who discovered electricity. You think more people would listen to what he had to say. I don't know why we put things off, but if I had to guess, I'd have to say it has a lot to do with fear. Fear of failure, fear of rejection, sometimes the fear is just of making a decision, because what if you're wrong? What if you're making a mistake you can't undo? The early bird catches the worm. A stitch in time saves nine. He who hesitates is lost. We can't pretend we hadn't been told. We've all heard the proverbs, heard the philosophers, heard our grandparents warning us about wasted time, heard the damn poets urging us to seize the day. Still sometimes we have to see for ourselves. We have to make our own mistakes. We have to learn our own lessons. We have to sweep today's possibility under tomorrow's rug until we can't anymore. Until we finally understand for ourselves what Benjamin Franklin really meant. That knowing is better than wondering, that waking is better than sleeping, and even the biggest failure, even the worst, beat the hell out of never trying."
5 Januari 2012 Torsdag - Vår betong
"vi har något stort
på gång, så länge ingen bryr sig om vilka höjder vi kan nå
på vilken sida som vi står."
på gång, så länge ingen bryr sig om vilka höjder vi kan nå
på vilken sida som vi står."
.
Jag har i dag och dagen innan det tänkt hur viktigt det är att gå sin egen väg. Och i dag kom det fram i mig att det tänker jag göra också. Med eller utan hjälp så kommer jag fixa det här, och jag har aldrig varit så beslutsam tidigare. I dag är också en dag som jag saknar att stå i Jomark och ha Annika där bara ett sms eller samtal bort. Det känns trist att hon är så långt borta, men skönt att hon alltid är där ändå.
.
Jag har i dag varit på skitkasst humör. Men det har också fått mig att inse bra saker, saker som jag ordnat upp själv och som ingen kommer att få rasa ner. Jag tänker mycket, jag analyserar hela tiden och speciellt när jag är ensam. Negativt? Nej, det tycker jag inte, jag vill ha många olika perspektiv på saker. Nu sitter jag i mitt rum med musik som jag själv väljer, låter tankarna strömma och jag vill bara skriva ned allt och dela med mig, även om det i slutändan handlar om mig och mina beslut, jag skulle vilja ha någon att bolla mina tankar och idéer med. Inte bara över min blogg och internet såklart, men allt kan jag inte kräva. Just nu har jag ingen att dela med mig av, dags för ett samtal till Mia känner jag nästan.
.
Jag går i högvarv om licens. Vilken klubb jag ska lösa för, nackdelar och fördelar. Har till och med legat och funderat på nätterna och nästan blivit nervös för att tankarna går igång så ordentligt. Jag ska åka på möte nästa söndag på Sandgärdan, höra hur de har tänkt det med hoppningen och om de ska ha något storhäst lag. Det hoppas jag nästan, det vore kul om dem skulle ha det. Men sen går jag i tankarna, tänk om Annie faktiskt inte vill hoppa storhäst höjder, då tänker jag inte heller tvinga henne till att göra det, men samtidigt tror jag att glöden finns där bara jag får plocka fram dem ordentligt. Men då vill jag gärna vara med i ett dressyrlag, och även här har jag pratat med sangärdan, och jag hoppas de ska ha ett lag. Då skulle jag i alla fall stå som reserv, men jag skulle få mer detaljer sen. Men samtidigt, ska jag kanske lösa för vännäs ändå? Men vem säger att det är större möjligheter att tävla i lag där?
Allt handlar ju självklart inte om att tävla i lag, och jag kommer ju naturligtvis att tävla inviduellt också, men det finns verkligen inge roligare än att åka runt i ett lag och tävla, bedöma, prata och diskutera. Det är charm. Det tåls att fundera vidare på, sandgärdan har alltid varit hemma klubben, och om ett par månader så vet jag inte vart jag ska ta vägen, men jag kommer inte vara kvar i vännäs. Men medlem i båda klubbarna kommer jag vara, då kan jag delta i klubb på tre olika, sikeå, vännäs och vindeln. (Vännäs och Vindeln har ett samarbete som gör att man får åka på varandra klubbtävlingar.) och jag tycker om alla de tre klubbarna, så det känns jätte kul.
Allt handlar ju självklart inte om att tävla i lag, och jag kommer ju naturligtvis att tävla inviduellt också, men det finns verkligen inge roligare än att åka runt i ett lag och tävla, bedöma, prata och diskutera. Det är charm. Det tåls att fundera vidare på, sandgärdan har alltid varit hemma klubben, och om ett par månader så vet jag inte vart jag ska ta vägen, men jag kommer inte vara kvar i vännäs. Men medlem i båda klubbarna kommer jag vara, då kan jag delta i klubb på tre olika, sikeå, vännäs och vindeln. (Vännäs och Vindeln har ett samarbete som gör att man får åka på varandra klubbtävlingar.) och jag tycker om alla de tre klubbarna, så det känns jätte kul.
.
Som sagt, mina tankar rullar hela tiden och jag är pratsugen och jag vet knappt vart jag ska börja, men nånstans blir det ju och det är bara att vänta och se. Det känns skönt att jag har en fast plats för Emmeli i dressyren i alla fall, jag trivs bra med henne! :)
Nu ska jag fortsätta andas ett tag!!
