Under tiden jag haft Annie så har jag analyserat, tänkt, diskuterat, bytt tankar och åsikter med folk, mött fördomar och tagit kritik och åsikter, ställt ner foten och varit arg, envis, besviken, ledsen, glad, stolt, stark, svag, u name it. Jag har känt alla de känslor som går att känna under en kort tid, och aldrig har jag känt såhär om en häst som jag känner för Annie. Jag måste säga att det finns ingen häst med större hjärta och personlighet, trots att hon är en stark individ så har hon sina sidor som inte alla ser, så som jag ser henne. Och det krävs mycket för att se alla de små sakerna. Hon är en helt underbar egen individ.

.

I förra veckan lasttränade vi. Allt gick bra. Hon gick in utan problem, och hon backade utan att vara stressad. Jag fick till och med både stänga och öppna bommen själv. Vi gav oss ganska direkt eftersom det gick så bra, massa beröm och glada miner. Efter det red jag inte, utan gick en promenad för jag vet att Annie tänker väldigt mycket och bearbetar nästan bäst då hon får ta det lugnt, som en unghäst oftast gör.

I går tog det kanske, en timme att lasta henne efter träningen. Hon gick in flera gånger för att sedan kasta sig bakåt, sen vägrade hon helt enkelt gå upp på rampen och sen stod hon bara där och glodde, som att hon väntade på bättre tider. Saken som jag upplever med Annie är att hon fortfarande testar mig, hon testar mina gränser gång på gång. För tro mig, Annie är inte rädd för transporten. Hon är inte berörd alls, även om hon varit svår att lasta tidigare och hon behöver regelbunden lastträning och åka transport (som hon får här.) så kan hon bara koppla bort. Jag vet att det kommer såna dagar, jag har lärt mig det med henne. Jag analyserar dem varje gång, "varför blet det såhär idag?""vad gjorde jag annorlunda sist?" och så vidare. Men den här gången kunde jag inte komma på vad det var som gjorde att hon helt enkelt inte skulle in.

.

Det värsta var inte att hon inte gick in. Eftersom jag känner henne så pass bra så vet jag att jag vinner i slutändan. Men det värsta var att hon fick utbrott, och fler än en gång gick hon i motattack  mot mig. Hon var fly förbannad. Hon stegrade mot mig och kastade mot huvudet, och tro inte att jag ger mig, jag är inte rädd för henne för ett öre, men en spark eller en stegring kan göra väldigt ont, och då är man ju inte så stor längre. Jag gjorde mig så stor som möjligt, och då flyttade hon sig undan mig och accepterade mitt område även om hon försökte komma in på det flera gånger, till slut förstod hon dock. Men - ibland tycker jag verkligen inte om hur uppkäftig den här hästen kan bli!