Och det har väl inte blivit så mycket film och bilder att jämföra med, men under de sista gångerna jag varit iväg har jag inte haft med mig kamera/någon som kan använda kameran åt mig. Så det har som inte blivit.

.

Men jag är säker på att det ska komma mer. Och jag vill inte bara att folk ska se utvecklingen för mig, utan jag vill gärna lyfta fram varmblod som ridhästar. (Jag länkar mer än gärna vem som helst som vill lyfta fram sin häst.) Samt bara ha en hästblogg, där folk får tycka och tänka som dem vill, där jag får höra andras åsikter och där folk får veta vad jag tycker. Mina tips och mina idéer som jag tycker funkar bra.

.

Jag vill nå ut till olika sorters hästmänniskor och höra vad alla tycker, och inte bara jag. Jag är öppen att prata med och är väldigt ärlig med hjärtat på rätt ställe. Så om ni undrar egentligen vad mitt projektarbete går ut på så har ni en liten försmak i alla fall, visa min utveckling, lyfta fram varmbloden och samtidigt visa min vardag med tankar och idéer!

Jag kan faktiskt inte låta bli att titta på Börjes bilder, det är så kul hur dem redigerar sina bilder. Jag bryr mig inte så hårt om hur de vill framföra sina artiklar och jag har faktiskt aldrig under min tid med hästar beställt något från Börjes, men just de här bilderna. Jag och Mia satt och tittade på täcken i går och kunde inte låta bli att skratta när de lyckats photoshopat in en jätte fin häst på en fin bakgrund - utan sina hovar, haha! Det är ju för underbart ibland!

.

Det är så att jag är ute efter en hoppsadel. Inte just nu men kring efter jul någon gång. Och jag skulle gärna vilja ha en ganska ordentlig sadel ändå, men i en bra prisklass för som sagt - man har inte så mycket pengar som studerande och vill betala så mycket som möjligt av sadeln själv. Jag skulle behöva antingen en vid/extra vid beroende på märke så klart, och gärna en 17". En 16" kan funka det har jag på dressyrsadeln, men jag upplever 17" bättre. De sadlar jag provat är en Santa Cruz Celine (?)som inte låg bra. Annie hade tidigare haft en sån sadel, och det kändes rätt självklart att den skulle ligga bra, men den gjorde tyvärr inte det, inte just nu i alla fall trots att hon är "okej" musklad, men självklart kommer hon muskla på sig mer. Sen har jag även provat en Stubben, en siegfried tror jag och den låg inte heller bra. Men jag provade en nyare Santa Cruz som Hanna i stallet har som ligger bra. Och så ska jag prova en Crown. Men vad säger ni där ute som provat hoppsadlar och som kanske ha en liggandes där hemma, vad har ni för tips? Och vad ligger prisklassen på? Jag skulle på ett sätt vilja prova en Thorowgood, T6 eller T4, någon som har erfarenhet av dessa sadlar? Dem skulle också gå att beställa helt nya för ett vettigt pris om det är en sadel som passar Annie.

.

Jag har en Santa Cruz New England som ligger bra, finns det någon "Motsvarighet" till en hoppsadel som kanske är rätt lik i bommen och liknande? Kom med alla förslag och tips ni har!!

Känns otroligt kul att vi ska åka iväg bara jag och Mia, det var länge sedan vi umgicks så mycket som vi gjorde tidigare och det saknar jag. Men det bästa med Mia det är att man alltid vet var man har henne, oavsett om man inte pratar på ett tag och träffas så vet man vart hon står och det är aldrig komplicerat att bara ringa och prata med henne om man så vill. Aldrig under den tiden vi känt varandra har vi varit osams och det känns otroligt skönt och hon har alltid funnits där för mig.

.

Vi ska bo i lägenhet och slipper alltså utgifter till hotell/vandrarhem/boende. Flyget dit och hem är också bokat, för ett otroligt bra pris faktiskt. Nu börjar nedräkningen för dit resan, det ska bli så sjukt kul så jag vet inte ens vad jag ska skriva. Sitter och ler för fullt och bara vill att det ska vara nu typ, men som sagt - den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Du är så bra Mia, hoppas du vet det. Super-duper-bra är du, speciellt för mig. ♥

Jag sitter och kollar på hööks hemsida, och jag hittar självklart en del som jag vill ha, även i Horze. Har redan börjat på en lista vad jag är sugen på till jul. Den byggs på mer hela tiden och jag ångrar att jag sålt så mycket som jag gjort då det är några av dem sakerna jag behöver.

.

Ska sälja lite saker nu också. Bland annat två träns, lite schabrak och min sadelgjord. Sadelgjorden vill jag byta ut till en hopplatta när jag väl får en hoppsadel, dock tror jag Stina var sugen på den så jag hoppas jag blir av med den, inte lönt att ha den liggandes. Sen har jag två sadelgjordar till, Annie är för tjock. Eller så är jag för svag, vilket som så är det inte lönt att ha dem liggandes när jag tänkt införskaffa en ordentlig hopplatta. Kanske borde gå egenom och ta bilder på vad jag har egentligen som jag vill bli av med.

.

Ska strax åka i väg till Mia, återkommer.

→ När Annie anser att hon har för lite spån så lever hon rövare, skiter överallt och trampar sönder så att jag dagen efter tar bort så mycket som möjligt.

→ Älskar när man lägger en stor hög med nytt spån mitt i boxen, då grisar hon runt och tycker det är jätte mysigt, ska ofta göra en rullning för att visa att hon är på topp och stånka lite som bara hon kan göra.

→ När man tar in henne så ska hon in i boxen först, annars kan hela dagen vara förstörd. Hon måste in i boxen för att få kissa och då menar jag att det är så jämt.

→ Det tog max en timme att lära henne att pussa på "kommando" (gillar inte ordet "på kommando", det låter.. konstigt.) så om hon vet att hon gör rätt nu brukar hon försöka pussas och vara söt och charmig.

→ Hon visar väldigt ofta vad hon vill. Det är ingen häst som man bara kan gå in och tro att man bestämmer, nej nej. Här ska det vara en svår dans innan, och kul ska du inte få ha gratis inte. Väldigt tydlig om något är fel eller om hon tycker man ska göra på annat sätt.

→ Hon har lärt de andra hästarna att hon är duktig på att skrapa med hoven, så nu har dem också börjat med det. Vadå, det är ju fint tycker Annie!

Ska vara kvar till söndag förmiddag, sen åker jag nog hem till Robertsfors. Annie kommer få en del vila i veckan, Stina kanske skulle hjälpa mig att motionera henne någon dag vilket jag tycker är väldigt snällt, men sen så kan hon få lite vilodagar, även om hon inte direkt är övermotionerad. (Finns det något sånt ord?)

Det väntas i alla fall tandläkarbesök och kotknäckaren förhoppningsvis, och då lär jag ju inte kunna rida hur som helst. Men det blir nog bra, hade egenligen tänkt vara med på Åsa träningen idag, men den var inställd. Så jag åker nog dit för att träna själv i ridhuset.

.

Kommer in lite bilder sen, har kameran och sladdan hemma, men dem kommer så småningom.

Annie kommer från Luleå och ägdes då av en tjej som heter Rebecca. Annie tog jag i december och skulle få ha henne på prov i tre veckor som sedan förlängdes med ett foderkontrakt till sista juni 2011. Och efter det vart hon min, Annie fick jag gratis av Rebecca, eller kostnaden vi fick stå för var ägarbytet.

.

Varför fick jag Annie? Annie är en speciell häst. I kontraktet mellan mig och Rebecca står det att jag ej får sälja Annie vidare, låna ut henne eller på något sätt ge över ansvaret på någon annan, skall hon inte vara kvar i mina ägor ska hon avlivas. Jag tycker inte att det är något fel med detta, och jag tackar fortfarande Rebecca för allt. Jag förstår också varför vi skrev som vi gjorde i kontraktet, annie är en häst mer enorm personlighet och är väldigt reserverad, vem som helst kan inte ta sig an henne och det skriver jag inte för att låta nedvärderande eller bättre än någon annan.

.

När Annie var hos mig från början så högg hon mig, fler än en gång. Var jag inne i boxen och det inte passade henne högg hon mig, tog jag av täcket för sakta, för snabbt eller på annat dåligt sätt högg hon mig eller höjde hoven, borstade jag henne högg hon mig, skulle jag hämta henne i hagen såg hon sur och tvär ut. Fler än en gång hände det också att hon tryckte in mig i väggen och attackerade mig då jag longerade/hade henne lös i ridhuset. Men det sa jag aldrig till Rebecca, jag tyckte så mycket om Annie och visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra, jag skämdes i princip. Varför gjorde hon så, vad gjorde jag för fel?

.

Vi började fixa mycket med henne sen. I stallet så ställde vi henne i gången om vi skulle göra något med henne så boxen fick vara hennes ställe, där ingen störde henne. Det funkade faktiskt. På ridskolekvällar fick jag dock ha henne i boxen, och då såg hon ofta väldigt sur och tvär ut, skulle ibland försöka bita. Minns en kväll jag stod i stallet och en flicka kommer och frågar varför Annie alltid ser så arg ut, varpå jag svarar "Annie är inte sur, hon vilar bara öronen bakåt!", ahaaaa fick jag som svar och nöjd som hon blev med svaret säger hon det till sin pappa, och pappan såg dessvärre inte så nöjd ut. Jag fick flera gånger frågan VARFÖR jag ens ville ha en sån häst, och att det var farligt.

.

Men det blev bättre, hon lugnade ner sig när vi kommit på att boxen var hennes ställe, och där ville hon vara i fred. Så sen så fortsatte vi göra i ordning där ute, och eftersom hon var så lättlärd så tog vi godis med oss i början, vi lät hon få en sen hade man bara en i handen. Hon gjorde aldrig en sur min då man gjorde så, allt satt bara i huvudet på henne. Och tänk vad trött och less man borde vara av att gå runt och hela tiden vara sur och ingen förstår varför. Hon blev så mycket bättre, och jag minns hur stolt jag var att hon inte var sur när jag borstade, det underlättade så mycket. Även vid sadling gjorde vi så, och aldrig en sur min.

.

Alla mina problem löstes där, i alla fall med borstning, sadling och när man skulle sätta på/ta av täcket. Så gör jag fortfarande, jag gör klart henne i gången och i boxen ska det vara helt lugnt. Men igår vart jag så förvånad över henne, jag satt inne hos henne i boxen på en upp och nervänd vattenhink och väntade på Stina, och hon var så glad. Hon rörde aldrig ett öra bakåt, var och puffade på mig och ville ha uppmärksamhet. En gång blev hon dock sur, det var när jag och Stina kramades, då såg hon lite hotfull ut mot Stinas ryggtavla, och kanske var det för att skydda om det skulle hända något, och en helt ny människa i boxen. När Stina var ute med Turbo fick Annie vara kvar inne, och jag stod och mockade bort lite extra, hon följde med varje steg, kikade vad jag hade på grepen, kom och kände på håret och luktade lite här och där. Att därefter kunna lägga på täcket utan en sur min kändes som en otrolig lättnad. Jag har accepterat hennes oliksida, hon har fått vara reserverad och ha sitt eget ställe, det har inte stört mig. Men när hon accepterar att jag nu gjort allt i boxen, att hon ser glad ut gör mig så lättad i hjärtat. Det är vad jag kallar skillnad, och såna här skillnader gör mig så varm i hjärtat. ♥

♥

Det här är dock inte orginal bilden, jag har gjort om den till svartvitt och ändrat lite inställningar på den bara så jag kunde ha den till bloggen. Jag har många fina bilder som jag tycker om på Annie, men det är är en som jag verkligen tycker är jätte mysig. Jag fick den här bilden i ett av mina mail då jag mailade på Annies annons. Jag blev så glad när jag såg henne redan då. Den här bilden beskriver Annie så bra, hennes stora ögon med hennes markerade "ögonbryn" som gör att hon ser så förstående ut. Hennes personlighet med öronen rätt framåt när hon är på sitt bästa humör och ser sådär charmig ut som bara hon kan göra, och hennes mule som för en gångs skull är helt stängd som den inte brukar vara då tänderna på underkäken alltid brukar synas, ser ut som hon har världens underbett även fast hon verkligen inte har det.

Jag gjorde om den till svartvitt bara för att se hur den blev, och desto mer tyckte jag att dragen blev ännu tydligare, trots den gråa synen så gör hon det varmt och jag är så glad att hon är min.

Längre fram finns det ett litet "hinder" (typ en pinne med lite kvistar på) och då tänkte jag i huvudet det som Buster sagt, att låta henne sköta det själv efteråt och rulla på själv i galoppen och att inte jag ska bära henne. Det gick jätte bra och det funkade hur bra som helst.

.

Vi red inte så länge i backen, men det är ju en rätt bra bit både dit och hem. Hem vägen gick dock lite fortfare då vi kunde trava på sidan i sanden som är där. Riktigt kul. Tror båda hästarna kommer ha lite värk i dag, och tänkte därför ge mig på lite dressyrarbete med skänkelvikningar och lite tempoväxlingar. När vi red hem i går så fick jag till Annie jätte fint i handen, vart inte att hon vart stum i insidan och jag blev inte heller stum. Jag kunde ge efter både i ytter och innertygel så att hon orkade bära sig själv, det kändes jätte skönt faktiskt.

.

Nu kommer jag komma i gång med bloggningen igen, ska försöka hitta någon som kan göra en mer ljus design också. Men berätta för mig, vad vill ni läsa om?

Jag har nämnt Annika i flera inlägg tidigare. Och jag tror inte alla vet vem Annika är som hittar hit. Annika har jag ridit för så länge jag kan minnas, redan då jag började på satsningen och red ponnyn Manfred, till min första häst Buster, senare till sköthästar så som Gina och Kairos, och till sist Annie.

Jag har alltid trivts med att ha Annika som instruktör, hon är lättsam och plockar fram övningar som man alltid kan till nytta av senare. Annika flyttade nu i sensommaren, och jag tror aldrig att jag har känt mig så vilsen som jag har gjort då. Jag visste inte riktigt i vilken ände jag skulle börja, och jag blev så stressad när det inte funkade så som det brukade göra när Annika var med. Men jag försöker alltid tänka tillbaka, funkar inte övningarna en dag som jag tänkt mig - vad skulle Annika ha tagit för övning nu? Borde jag kanske gå tillbaka till det här ett steg?

Jag har lärt mig att analysera saker bättre, lära mig vad jag ska ta till för knep nu när jag fått vara ensam ett tag och inte velat plocka in en ny tränare direkt.

.

Jag har så mycket att säga till Annika. Och om du läser det här, tack. Du vet hur mycket du har gjort för mig.

Tror aldrig att jag kommer stå så nära en instruktör som Annika har stått mig. Annika var med mig upp och provred Annie, och när hon kom hit så red hon henne också, och har gjort det enda till hon skulle flytta. Och det har funkat jätte bra, och det har också blivit lättare. Jag tycker att det har varit jätte roligt att ha någon som rider henne och samtidigt kan hjälpa mig, för det är inte alltid så lätt att säga "gör si, och gör så", för rätt som det är så funkar det inte, och därför var det skönt att hon kunde rida Annie och sedan förklara utifrån det.

.

Jag tror hon var den enda som förstod vad jag egentligen tänkte. I början ville jag ha Annie, men sen ville jag inte, och då ville jag ut och provrida fler hästar. Alla tyckte det lät bra för Annie skulle ändå inte kunna gå dressyr och tävla så som jag ville. Annika sa aldrig något om det, hon tyckte jag skulle känna efter själv och att det var bra att jag skulle provrida andra hästar för då skulle jag förstå hur bra Annie var för mig. Jag provred aldrig någon annan häst. Det var efter en dressyrträning för Annika som jag bestämde mig att hon skulle vara kvar och jag skrev direkt till rebecca och frågade om hon kunde sänka priset. Svaret blev att jag skulle få ta henne gratis.

.

Jag hade Annie hos Annika hela sommaren. Och det har aldrig varit så kul som det var då. Det var kämpigt och tufft, men det finns inte ord hur kul jag har haft. Annika har ställt upp med träning, skjutsat hit och dit, lasttränat och hjälpt mig med allt, följt med på tävlingar och skrattat när saker inte riktigt gick min väg. Varit med från början och påmint mig om mina framsteg när jag inte riktigt sett dem. Hon har varit med enda från ruta ett och har alltid försökt hjälpa mig, alltid ställt upp och svarat på frågor även om dem varit dumma. Aldrig tappat hoppet trots att jag varit arg och ibland otrevlig.

.

Trots att Annika inte är kvar i trakterna så hör jag alltid av mig om det är något. Och jag får alltid ett svar tillbaka. Det känns skönt att jag alltid kan få hjälp på traven även om hon inte är där jag är, för det känns så mycket lättare att höra när jag har tänkt i rätt banor och när jag kanske borde ändra sätt. Alltid är hon positiv och glad för min skull, och det känns så kul. Jag saknar självklart att kunna skicka i väg ett sms och fråga om hjälp eller när vi ska träna nästa gång, det gör jag verkligen. För jag såg alltid fram emot våra träningar, för det var alltid kul och många gånger kämpigt. Hon vet alltid hur jag känt mig, även om jag inte har sagt något om det. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är, och jag tror verkligen ingen vet hur mycket hjälp och stöd jag fått av henne. Och att dem som rider och tränar för henne nu verkligen ska vara glada för det, för det är verkligen en person med kämparglöd, ibland har hon till och med så att det räcker och blir över för både sig själv och ryttaren som sitter på. Allt jag vill säga är, tack. och lycka till! Jag ska hålla alla mina tummar för dig, och jag hoppas att du kommer och hälsar på oss och skrattar åt oss när det går åt alla andra håll förutom dit jag vill, och hjälper oss flera gånger när vi behöver det.

.

Du är värd det bästa.

Faktiskt svårt att säga. För det har jag faktiskt inte tänkt så mycket på. Och det beror väl på vad man menar inom ridsporten, för min del är det ju att det händer något med hästen eller med mig/den som rider så att det ger skador. Jag tror inte att jag är en människa som tänker så mycket på såna här grejer, för då skulle jag vara stressad jämt och tro att det ska hända något. Man kan inte gå runt och vara rädd.

Inget svar på frågan, faktiskt. Självklart vore det ju otroligt coolt att få byta liv med en tränare, ge folk de där små, små detaljerna som fattar och komplettera så små bitar som förändrar helheten. Men sen har jag inte direkt någon specifik person.

1. Jag har två hästar.

2. Jag var med i en ridoycka när jag var mindre och har en axel som är högre än den andra.

3. Jag anser mig vara väldigt noga i stallet. (Jag tror fler kan hålla med mig.)

4. Jag behöver träna på att linda ben, älskar att linda ben då det behövs men träning behövs för jag är faktiskt inte speciellt bra på det.

5. Jag vill ha föl på Annie. Något som jag börjat tänka på mycket nu på slutet.

6. Jag har ramlat av Annie två gånger och skrattat som ett tok, första gången blev hon rädd för en bäver, andra gången lämnade hon mig framför ett hinder och jag ramlade av i slow-motion.

7. Jag har aldrig haft en så bra tränare som Annika.

8. Jag älskar att hjälpa andra och känna mig behövs i hästsammanhang.

9. Jag ger inte upp.

10. Jag älskar att se allas framgångar med sina hästar och blir sällan avundsjuk.

All time low - Remembering Sunday.

Jag älskar både dressyr och hoppning. Dressyren behövs för att Annie ska fungera i hoppningen, och just nu har jag börjat om med hoppningen i grunden med Annie, och jag ser fram emot att få se framstegen. Dressyr älskar jag för att så känna skillnad och kunna blicka tillbaka vart man började ifrån.

Jag säger inte var jag upplevde detta, eller vem som uttryckte sig, för jag tänker inte kasta skit på någon. Men efteråt tänkte jag så mycket, jag grät när jag kommit hem från stallet. Hur kan folk vara så respektlösa?

.

Jag vet att jag har ett varmblod. Jag vet att jag inte är en ryttare som kan mer än någon annan, och det är inte heller något som jag någonsin påpekat. Jag vet att jag har mycket att jobba på, att jag inte alls tagit mig långt om man ser hur lång vägen är - men jag har tagit mig snabbt framåt på den tiden jag har haft Annie. Jag tränar för att lära mig - precis som alla andra.

Vad skiljer mig från dem som påpekade allt? Jo, jag utbildar min häst från grunden. Jag köpte inte min häst utbildad och klar för att åka ut på tävling. Jag gav inte flera tusen - jag betalade ägarebytet och hästen var min. Ja, ni hörde - jag fick Annie gratis. Jag ångrar aldrig att jag tog på mig Annie, aldrig någonsin. Tvärt om, jag är så stolt med vad jag har gjort hittills.

Men ska någon som tagit sig längre med sin häst ha rätt att säga vad den vill? Vad hände med att ridsporten skulle vara kul? Varför kan man inte vara glad för någon annans skull?

.

Jag har en häst som aldrig är lik sig från en dag till nästa. Ibland ska hon ridas på ett sätt, ibland på ett annat. Nu rider jag på ett annat sätt jämfört med förut, tidigare skulle jag alltid ta ihop henne och alltid ge stöd på yttertygeln, och i hoppningen skulle jag rida ihop henne efter hindret. Men nu är det inte så, i dressyren måste jag glappa både i inner och yttertygel för att Annie ska orka bära sig själv, och lära sig att bära sig själv. Och på hoppningen måste jag släppa henne och låta henne hitta takten utan att ta tillbaka henne- och det är ett stort kliv, både för mig och Annie. Jag är van att ta ihop henne och försöka rida ihop henne, och det är hon också, hur tror ni reaktionen blir om jag i stället låter henne sköta det mellan hindrena? Hon blir förvirrad. Hon rullar inte på lika lätt utan får korsgalopp, bakbenen i en annan takt, travar med bak eller passar. Men till slut hittade hon takten, och vad hände då? - jo hon fick tillbaka suget mot nästa hinder. Och jag känner hur glad jag blir, det blir en AHA-upplevelse.

.

Men den där upplevelsen är det många som verkar ha svår att förstå. Men det är precis såna jag och Annie behöver. Vi behövs ställas om ofta. Vi har så lång väg kvar, och vi har kommit så kort bit, men jag har också bara haft henne den December förra året. Vi alla är ju olika - varför kan man bara inte förstå varandras olikheter oavsett vad vi har för häst? Alla har sin häst som passar dem. Och jag går så bra ihop med Annie. Efter den här dagen har jag funderat så mycket, varför är folk så taskiga? Varför ska man uppelva en sån här känsla? Varför gör jag något som inte är värt något? Det var så mycket jag tänkte, tänkte att jag orkar inte. Jag vill inte höra. Det var när vi hade möte med pensionärerna som jag förstod varför. Hon frågade vad jag ville bli, och jag sa att jag inte riktigt visste, men att hästar gärna fick vara en stor del av mitt liv. "Om det är så, då ska du göra det. Man ska ju göra det man tycker är kul." Och så tittade hon på mig som att hon varit där och hört precis allt. Jag blev så glad. Jag vet ju egentligen att det är så, men jag tror jag behövde höra det från någon annan. Jag har också börjat tänka över mina mål, och nu har jag ett par som jag vill nå, och ni kommer att få ta del av dem väldigt snart. Nu känner jag mig nöjd med allt, jag känner mig starkare. Starkare än någonsin.

En liten kort film då vi jag bara hoppat Annie ett fåtal ggr, jag tror vi hoppade för att kolla om vi skulle kunna anmäla oss till vindeln tävlingen eftersom det vara var 1m jag kunde anmäla till. Jag ska lägga in filmer hur hon ser ut nu, men nu ser ni ju skillnad på galoppen, dock har hon ju tappat lite nu, men det här klippet beskriver rätt bra, och kul är det ju också ;)

Tänkte lägga in filmer ikväll också om jag får någon som filmar!

Det är skönt att vara i gång med träningen igen. Jag hoppas på att Stina ska följa med och kan filma lite, jag har en film från i somras så det vore roligt att se om det är någon skillnad, och samtidigt visa er hur det såg ut. Det var dock inte riktigt i början, men hursom.

Ska prova en ny sadel i kväll och imorgon, en santa cruz celine, hoppsadel. Den såg väldigt fin ut, och jag hoppas den ska passa, jag tror den kommer göra det. Och om den blir liten sen så går den eventuellt byta till en större.

.

Ska jag köpa den kommer jag dock byta till brun hopputrustning, något som jag faktiskt velat ett tag. Det kommer bilder i kväll och bilder i morgon, kul att ni följer mig. Funderar på att lägga in en bloglovin knapp, synd att jag inte vet hur man gör bara, och inte fattar något utav det, haha!

Att Annie blir lidande. Jag skulle aldrig kunna utsätta Annie för att må dåligt, och skulle jag se på henne att livet inte längre är rättvist för hennes del så skulle jag inte ha henne kvar. Jag skulle inte heller vilja vara med om en olycka, att någon jag känner ska skada sig allvarligt, och att hästen skadas allvarligt. Det händer ju tyvärr många olyckor där folk bryter nacken och aldrig mer kan rida och så vidare. Jag skulle aldrig vilja att det händer någon, inte mig själv heller så klart. Olyckor som man helt enkelt inte vill uppleva hoppas jag på att få slippa.

Har ganska nydligt flyttat Annie till Vännäs. Till ett privat stall, lagomt stort och jätte fint. Vi står tre st inne i stallet, Annie, Bazra och Turbo. Men sen är det även tre hästar på lösdrift, och dem har jag ingen koll på faktiskt.

Men lägger in bilder hur det ser ut på stallet och en bild på varje häst.

Min jätte-bäbis Annie!

Hannas Bazra.

Stinas foderhäst, Turbo.

Stallet när man kommer från lilla ingången, dock så är det lite omflyttat nu och på bilden ser det mindre ut än vad det är. :) Annie står i boxen längst till vänster, Turbo längst in på sidan av Annie, ochh Bazra längst till höger på bilden, så det finns en boxplats tom. :)

Men jag fortsätter med mina 30-dagars frågor så länge;

Jag tycker om typ alla mina hästbilder, så det är svårt. Och oftast är det inte jag som tar dem heller, men jag lägger in några i alla fall som jag tycker om!

.

Igår då jag började rida så kändes hon otroligt fin, trots att hon dagen innan varit som en exploderande bomb. Jag red mycket på volten, och hon sa att hon såg lite stel ut, och det kunde jag hålla med om, så vi böjde egenom henne rätt ordentligt på volten, med hjälp av innerskänkel fick jag forma henne, och samtidigt leda med innerhanden. Och ni som sett Annie vet att hon ibland kan tappa takten, och i början så red vi så att hon fick hitta sin takt själv, men nu har hon blivit så stark, så nu måste man kräva att hon hittar takten, och då måste man själv ha takten i sig så hon kommer tillbaka till den. Och det funkar jätte bra. Sen skulle jag glappa så mycket som möjligt i innerhanden, MEN även också i yttertygel så att hon inte skulle börja sitta fast på någon av tyglarna. I början förstod inte Annie varför jag släppte på yttertygeln, hennes stöd försvann ju då, och det är inget hon är van vid. Även jag tyckte det var konstigt, men jag förstod sen hur jag skulle göra och varför - Annie måste ju kunna bära sig själv, jag kan inte bära henne. Det är jag som gör henne begränsad, det är jag ju också medveten om. Och Åsa sa också att jag kommit långt och att det såg fint ut då jag bara haft henne så kort stund. Men också att det är svårt att utbilda en häst, men att jag gör ett bra arbete och vi var välkommna tillbaka. Men det här är en väldigt viktig detalj, så nu ska jag försöka rida så som jag gjorde på träningen, och jag tror det kommer ge resultat.

.

Annie var otroligt fin och snäll. Hon har tappat lite i galoppen nu då hon inte varit igång ordentligt som hon var tidigare, men jag tror inte att vägen dit är speciellt lång tillbaka, och jag tror det kommer gå alldeles utmärkt. Jag lägger in lite filmer, så alla kan ta del av den. För jag hoppas verkligen att ni kan få hjälp utav mig, och att ni får följa min utveckling. Sen som jag skrev tidigare så är händerna en svag sida för mig, jag har länge haft problem med händerna. Men jag har nu hittat grunden i mitt problem, och jag tror jag har hittat en väg för att det ska bli bättre. Jag är så taggad på att träna, och nu vet jag i vilken ände jag ska börja. Min finaste Annie!

Tror alla har svårt att säga vad man är bra på. Men något jag vet som jag är bra på, det är att inte ge upp. Visst har jag känt vissa perioder att jag inte riktigt vet vad jag ska göra, men jag har aldrig blivit nere och inte velat åka till stallet för att senaste träningen gått dåligt. Jag har ofta väldigt långt tålamod och är lugn, Annie kan många gånger vara som en bomb som exploderar, då gäller det att ha tålamod. Och jag vet att jag inte alla gånger har haft det, tidigare blev jag väldigt lätt stressad och kunde bli arg på mig själv och sedan gick det ut över hästen. Men jag lärde mig sen att allt tar sin tid, och det har jag alltid med mig i mitt tänk nu. Sen är jag bra på att ta åt mig saker, jag vet vad som stämmer och jag sorterar ut saker som jag vet inte stämmer, och det mår man bra av. Jag försöker minnas det positiva på träningarna, och när det går sämre brukar jag väldigt ofta tänka "vad skulle Annika ha sagt till mig nu?".

Men kort sagt, jag är bra på att inte ge upp, och jag är ofta väldigt lugn och tålmodig. Jag är bra på att vara noga också, det kan ni nog fråga vem som helst som har sett hur jag är med Annie.

Allt. Jag anser mig aldrig vara tillräckligt duktig på något, eller fullärd. Ridningen är tänkt att man hela tiden ska utvecklas tror jag, det finns nog aldrig så att man inte kan lära sig mer. Men i ridningen så vill jag få bättre handställning. Speciellt i min vänster hand. Det är många gånger att jag rider med för långa tyglar, eller har vänster handen högre än högerhanden och liksom höjer den när jag tar istället för att ta tillbaka den. Har dock börjat vakna upp från det och försöker lägga ner den och ha dem i jämnhöjd. Men jag tror det beror på att jag söker kontrollen där även fast jag vet att när jag lägger handen där så biter Annie i bettet. Men det är bra att jag har förstått det och försöker göra något åt det, det är ju trots allt det som är meningen. Alla har vi brister, och jag tycker inte alls att vi ska vara rädda för att påpeka dem, det är helt enkelt så det är, och allt sker inte medveten, så det är bara att träna på.

Oj. Hm, jag började rida på ridskolan när jag gick i första klass, då jag var sju. Visst är man sju när man går i ettan? Ja, i alla fall, jag gick i ettan. Jag vet inte riktigt vart jag fick mitt hästintresse ifrån och varför jag ville börja rida, för jag hade ingen i min familj som var hästintresserad, mina systrar hade ridit ett kort tag men valt handbollen i stället, (tror mamma och pappa hellre hade tyckt att jag skulle ha valt det också ;) ), men jag höll mig till hästarna. Jag tror det var den här typiska åldern att börja rida i, och då man tycker om djur och vill ha någon att ta hand om. Jag började rida på ridskolan i sikeå, och där vart jag kvar till nu i sommar. Har tävlat för deras klubb och ridit privat för Annika. Men nu då Annika flyttade vidare så tog jag med mig Annie till Vännäs och tränar nu för dem och kommer lösa tävlingslicens för dem nästa år och göra ett klubb-byte.

.

Det var väl allt kortfattat, jag vet inte alls hur det kom sig att jag valde hästar, eller vart jag fick intresset ifrån. Men jag gillade det från första början och har alltid på något sätt sökt mig till stallet.

Hanna om 12 Oktober 2011 Onsdag:

Nu har jag tagit en 30-dagars lista som jag tänkte följa, då har ni något nytt att läsa om varje dag. Jag kommer att skriva om det i hästväg. Tillexempel "tio saker du inte visste om mig" då kommer jag skriva hästrealterade saker. Enjoy! :)

.

Hedersbild på Stina, för hon är en sån LÄCKERBIT!

.

Jag lägger in lite länkar som jag tycker ni kan titta på, duktiga människor och vissa som har problem med lastning. Jag måste passa på att jag bara lagt fokus på lastning nu (och rakning igår), sen vart det så sent så jag skulle inte ha orkat rida, men förhoppningsvis ska jag rida en tur idag innan träningen i veckan så hon är lite igång i alla fall, ska bli skönt att komma i gång igen, nu då transporten lär vara löst och hon är rakad och klar.

.

här kommer lite filmer:

.

Lägger in tre länkar som jag tycker mig vara värda att se. Jag tycker dem arbetar med hästen på att bra sätt. När jag lastade Annie i förrgår så var vi på ett begränsat lastrymme, eller vi var inne i en hall hon hade helt öppen på sidorna men hon kunde inte gå ut ur hallen. Sen regnade det och blåste/var mörkt, så rampen skulle inte behöva vara hal och eftersom det blåste så fick hon vänja sig vid konstiga ljud inne i tansporten, men samtidigt så hade vi ljus så att vi kunde se.

I början så tog ju jag kontakt med Sörgården utifall att de eventuellt kunde komma ut och hjälpa mig, men samtidigt vet jag att Annie varit svårlastad och att vi klarat ut det redan en gång tidigare, så varför skulle det inte gå den här gången?

.

Så vi började. Vi gick fram ett par steg, sen backade, gick sedan fram och så stod vi där ett bra tag, sen backade vi ut igen. Allt handlade om att jag skulle få bestämma när vi skulle gå in, stå kvar, och backa bak igen. Såg jag på henne att hon blev osäker - då backade jag innan hon hade börjat backa. Det funkade rätt länge, och vi var nästan inne helt, hon stod med en bakhov utanför och såg så nöjd ut. Och till slut fick vi in även den, och då gjorde jag misstaget med att be Hanna försöka få igen bommen där bak. Och då började väl det mesta gå utför, för så fort någon närmade sig där bak så skulle hon minsann inte sätta baktassarna i transporten.

Jag upplever Annie att hon är lite rädd om rumpan, och därför bör man ta det försiktigt, men man måste prova allt och se vad som funkar bäst. Men den här idén tog sitt stopp till slut.

.

Jag började sedan försöka longera henne och sedan gå på transporten. Det funkade inge vidare för mig. Jag vet att det funkar för många andra, men jag själv har som aldrig förstått riktigt hur det funkar. Så jag gav snabbt upp den idén när jag själv inte riktigt visste hur jag skulle planera det. Vi vart tjuriga båda två i stället, tänkte att om jag fick upp henne på rampen och hon bara stod där så kanske det skulle kännas bättre. Och det funkade faktiskt, tills hon hörde ett ljud utifrån och hon kastade sig bakåt.

.

Sen provade jag peppa henne, jaga på henne litegrann och när hon tog sitt kliv upp på rampen - massa beröm med lugn röst och lät hon stå där. Den här taktiken funkade, för när hon insåg att det var lugnt och tyst och skönt i transporten så gick hon in helt, när Hanna sen skulle stänga så stod hon bakom och pratade väldigt lugnt, och det gick helt utan problem. När vi stängt bommen fick hon stå ett tag, fick godis och äta lite kraftfoder där inne, allt för att hon ska förstå att det är helt okej att stå där inne. Vi lastade ur sedan (hon backade lite fortare, men det är nästa steg.) och sedan så lastade vi på igen, helt utan problem, samma sak igen, godis och lite foder tills hon förstod och så backade vi ut, denna gång bättre och inte i snabbt tempo.

.

Jag måste säga att Annie haft problem med transport tidigare, det är få som får lasta henne. Jag vet att Rebecka har löst upp det för sig och att det gått bra, men samma sak även för mig, i början gick ingenting och jag vet inte hur många timmar det tog att få henne att ens sätta framhovarna inne i transporten. Men sen på nytt ställe så vart det som ett nytt ställe att testa på, och därför känns lastningen viktig att klara av utan att det ska vara ett problem då jag kommer vilja åka och träna väldigt mycket i vinter.

.

Jag kommer fortsätta jobba med transporten. Och även lite bakträning kommer bli nästa steg.

.

Jag förstår att det är tungt att försöka lasta sin häst och det inte går. Men om ni vet att ni har en svårlastad häst, så ta en dag du har ordentligt med tid och ge dig inte, för ger du dig så kommer det fortsätta till nästa gång, avslutar ni med något bra så kommer hästen garanterat tänka över den positiva känslan och börja lita på dig ännu mer till nästa gång. Det behöver inte ha med eran realtion att göra (enligt mig, andra har säkert egna åsikter.), hästen kan helt enkelt tycka det är jobbigt, samma sak är det med oss människor, trots att vi litar på människor kan vissa saker kännas jobbigt. Hitta en metod som passar er, träna, träna och återigen träna.

Jag har skrivit litegrann om hur jag gör, och jag tror jag kommit på den bästa lösningen för oss. Den behöver inte alls vara rätt för andra. Och har du inte problem med lastning - bra. Det är skönt, men ta det inte för givet för det, jag trodde Annie inte mer skulle tveka att gå in i en transport efter sommaren, men helt plötsligt var vi utanför igen, men det löser sig, det finns hjälp att få överallt.

.

.

Hoppas ni haft en trevlig söndagkväll!

Hon verkar vara i trotsåldern, testar mig överallt. Verkligen inte för att vara dum, men på slutet har vi nog varit mer oense än vad vi har varit sams.

.

Det stod ridhusträning på schemat idag, men det avslutades väldigt snabbt - vi fick inte in henne i transporten, jag vet inte vad som har hänt mellan att vi flyttat henne från Jomark till Vännäs. I somras då vi började lastträna henne så var det ju väldigt tungt, men i mitten på sommaren var hon otroligt lättlastad då hon bara gick rätt in. Nu går hon knappt upp på rampen med alla fyra, trots att jag gjort samma övningar som vi använde oss utav tidigare. Annie har ett otroligt stark psyke, och jag tycker inte man ska knäcka det, men hon ska inte heller knäcka mig.

Jag tror att allt handlar om det nya, nytt ställe, nya människor och nya hästar. Jag funderar på lägga ridningen åt sidan en stund och lastträna tills det sitter, mest för att kunna träna mer ordenligt. Jag har tänkt börja rida för Kerstin nu, och det funkar inte om jag inte får in henne i transporten, det ska liksom inte vara några krångel längre med tanke på att det gått så otroligt lätt och fint. Men, jag har tagit kontakt med Sörgården, för jag tror Annie har problem längre bak i tankarna och inte bara i lastningen, hon är osäker men ändå stark. Jag hoppas på svar från dem, och att jag kanske får hjälp i veckan, skulle vara kul att kunna träna på Torsdag.

.

Mamma och pappa var i Sundsvall idag, äntligen hade de fått in schabraken. Jag köpte ett dressyr och ett allround, allround schabraket fick bli i rött, och dressyr i beige - (hon är otroligt fin i beige och brunt) . Jag återkommer om hur de funkar och ligger, men dem var jätte fina, och väldigt bra material kändes det som - hoppas dem håller formen också! I morgon ska jag nog raka Annie i alla fall, jag vet dock inte hur än så länge, funderar på "Jaktklippningen" - klipper ni era hästar? :)

Allt annat? Ja, det har gått förjävligt rent sagt. Det känns jätte tråkigt, och kanske är det därför jag inte uppdaterat något. Men egentligen är det då jag borde skriva mest - för jag skriver bloggen för att flera människor ska kunna känna igen sig. Aldrig har jag hittat en vettig hästblogg där det är någon som skriver hur dåligt det kan gå någon dag, hästen är helt underbar varje dag och allt funkar utan problem. Men jag kan säga att så är det inte, i alla fall inte för mig, och jag kan nästan lova att det är fler än jag som känner så många gånger, ibland vill man läsa hur jobbigt det är för vissa, då vet man att man inte är ensam, för många gånger känns det som det.

.

Både i går och idag har det gått jätte dåligt. Kanske har hon en dålig dag, kanske har jag en dålig dag. Men jag känner mig borta från allt, jag känner mig vilsen bland alla metoder som finns i världen men jag måste hitta en som passar Annie, precis varje dag kanske jag måste byta metod. Det har gått så fort framåt nu, och som Annika skrev i ett sms så kommer det gå bakåt någon gång. Men jag vart verkligen förvånad om hur mycket det blev. Nästan så att det känns tungt. Det känns som hon är i en riktig test period och vill göra precis allt det som inte jag vill, så som att stegra och rusa i väg i galoppen. Jag skickade sms till Annika i alla fall, jag tror hon är den enda som kan hjälpa mig att inte tappa hoppet såna här gånger, för hon har alltid trott och känner både mig och Annie. Jag kommer aldrig att kunna tacka Annika tillräckligt för vad hon gjort för mig och allt stöd hon ger trots att hon är så långt borta. Det känns skönt att någon tror på mig och ändå tycker jag gör rätt när jag blir osäker. För osäker blir vi alla. Men jag tror det blir bra, jag är inte den som ger upp. Och när Annie är så som hon varit dem här två dagarna så går inget att göra förutom att rida henne less i princip. Jag ska göra mycket hjärngympa fram över, plocka fram gramanen lite och gå tillbaka till gamla övningar, sen ska vi träna för Kerstin/Pia/Åsa någon dag nästa vecka förhoppningsvis, jag hoppas det släpper till viss del. Jag känner med alla som tycker det är jobbigt många gånger, det är så det är att vara hästägare - det kan inte vara underbart jämt. Och speciellt i början, det tar tid- låt det ta tid även om det känns tungt i uppförsbackarna, sluta adrig kämpa och det har jag skrivit tidigare också, för det är värt det i slutändan. Det är i alla fall därför jag inte skrivit, jag vill kunna skriva en text till folk utan att det ska låta som jag är negativ till allt Annie gör, och jag vill inte bli på kastad skit för att "jag gör fel" eller "jag skriver fel", åt det hållet. Jag har inte vetat hur jag ska skriva det, men nu vet ni. Jag har varit frånvarande för jag varit tom på ord, jag vill medla något men jag vet inte hur.

.

medans så kan ni ju få läsa den här underbara artikeln: http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=902068

.

Nu vet jag att på ett ungefär hur många unika besökare jag har per dag, alla kommenterar inte men dem finns där. Och jag hoppas få alla lite mer involverade i hela mitt projektarbete. Det är mitt mål, att alla ska få höras och synas - alla med olika åsikter har rätten att tycka. Samtidigt så vill jag gärna hjälpa till, och det vet jag att jag gör, jag behöver nog inte ta upp igen att Stina rider för mig då och då, och att jag försöker hjälpa henne med tips och knep när hon behöver det. Men hur som helst, det är inte det jag funderar på nu, men i alla fall:

.

..av vilken anledning lär man sin häst att stegra? Jag förstår verkligen inte syftet med att lära sin häst att stegra, förutom idioti. Jag skriver inte om någon speciell person, eller pekar ut någon. Men jag vill verkligen höra från flera olika håll hur åsikterna ser ut. För jag finner inget postiv eller kul med att lära sin häst en sån sak. Jag skulle tycka att det var jätte kul att lära min häst något, men jag skulle aldrig försöka lära den att stegra, varken om jag står på marken eller sitter på. Förstår man inte hur lätt man kan tappa kontrollen?

Oavsett hur duktig en häst är och hur mycket den lyssnar så kan det bli så fel, hästen kan falla och bryta nacken av sig, den kan falla på dig, den kan ta övertaget - ja i princip vad som helst. När man sitter på hästen känner man ju många gånger hur fel det kan bli, även om hästen inte är dum eller gör det för att göra någon illa så kan det gå dåligt, och därför förstår jag inte att man inte tänker längre?

Om någon skulle fråga mig varför jag inte lär Annie stegra på kommando (jag kan dels inte heller, och är inte intresserad av att kunna), så skulle jag nog inte ens kunna svara, jag skulle nog bara ge en blick som räckte. Jag finner inte detta som en intressant grej, då skulle jag hellre lägga ner min tid på något kul med min häst eller förbättra min egen hästhållning.

.

Ni som lär ut era hästar sånt här, får jag höra varför man gör det? Hur tänker ni i fråga som böjar med detta? Har ni tänkt egenom allting innan ni börjar?

Jag skulle verkligen vara livrädd varje gång att hästen skulle ramla, eller att jag skulle få en hov någonstans, vad som helst i princip. Det skulle bara vara intressant att höra, jag har läst på flera hästforum hur många som är emot detta, och vissa som tycker att det är jätte kul. Men jag förstår själv inte riktigt det roliga i det hela?

.

Nu vart det här inlägget otroligt dåligt skrivet, och det känner jag verkligen. Men jag hoppas ni förstår min poäng och att ni gärna kommer med egna åsikter. Nu kurrar min mage och det är dags för lunch, jag återkommer och hoppas då på att få se kommentarer från andra. :)

Jag lånade ut Buster för två år sedan, samma år som vi började första gymnasiet. Jag funderade länge över detta, av många olika anledningar. Jag tappade först intresset lite, eftersom jag kom mig som ingen vart, jag nådde som alla mina mål med Buster. Men sen så kom intresset i kapp igen, och då ville jag ha honom kvar, hade honom ute på annons men tog då bort det eftersom han stod mig så otroligt nära. Men när jag bodde i vännäs så hade jag bara tid för honom max tre gånger i veckan, och hade jag tur hade jag Rebecka som var hos honom och red då och då. Och pappa ställde upp och mockade. Men jag kände ändå att det inte räckte till för mig då jag verkligen ville hans bästa, och hans bästa var inte att jag var där tre gånger i veckan när jag tidigare varit där flera timmar per dag. Sen var han ju lite äldre, och jag kände att det kändes orättvist att fortsätta träna och tävla honom när jag tyckte han skulle få gå i skogen och bara ha det kul och få en fin tid. Vi kollade upp möjligheterna i vännäs, men då tog jag mig ju som aldrig dit eftersom jag inte hade något transport medel. Så allt körde som ihop sig.

Jag hittade en kille som skulle ha honom och sälja honom vidare, (han är min gamla hovslagare och otroligt fin människa) men det negativa var att det inte var säkert att jag skulle få veta var han var eftersom jag egentligen inte har rättigheter till det bara för att det var min gamla häst. Men sen så kändes det så fel att sälja, och inte veta vad dem gör med honom och riskera att det blev fel och inte kunna göra något åt det. För innan vi köpte Buster så hade en tidigare ägare sålt han till en ridskola, och skrivit i kontraktet att han ej skulle få säljas vidare utan att hon fick chansen att köpa tillbaka honom. Men dom sålde honom ändå, så vissa kontrakt bryts utan problem och det ville jag inte vara med om.

.

Så jag bestämde mig för foder åt Buster åt en familj som jag visste inte skulle tävla och träna med honom utan bara ha kul och så. Dem fick ta honom gratis om vi fick stå kvar som ägare på honom, och jag tycker det har funkat jätte bra att ha det så, då kan både jag och hon komma överens om vad som ska hända med Buster i framtiden. Sen så står han bara drygt två mil utanför Robertsfors, så det är så nära att jag kan hälsa på honom i princip när jag vill. Så anledningen var väl kortfattat att jag inte hade riktigt tiden som jag ville ge honom och ansåg att han kunde få ett hem där någon kunde pyssla med honom varje dag och han bara fick vara. :) Mitt ansvar som ägare är att se till att hästen har det bra utan att tänka på mig själv.

.

Buster bor numera hos Elin, helfodervärd kan man väl säga, hon får ha honom hur länge han vill så länge allting funkar.

Blev jätte glad när jag fick bilden, han ser så glad ut och nöjd med livet. Min finaste. ♥

Buster är 21 år gammal och jag köpte han när han var 16 och jag själv var 12.

.

Vad tror ni det kan vara som jag har kommit på? (; Självklart har det med Annie att göra och mitt projekt arbete!

Jag tar mig inte in på din blogg för att kunna lämna svar. Jag har gått på kryckor drygt en vecka, men har innan det haft problem att rida också, pga av att jag fått så ont på insidan av knäet, och kan jag inte ge allt så tycker jag inte heller det är lönt att slarvrida henne, för det kommer bara straffa mig sen. Men innan de var hon bara i gång för skritt. Och hon är en häst som behöver påminnas hela tiden, sen är hon väldigt ojämn, man kan inte rida henne på samma sätt varje dag. Vi har haft dåligt underlag innan det också, och då har man inte kunnat rida på åkrar, och på vägen är det väldigt hårt, och på banan har det varit för blött också. Och därför kommer hon tappat en del, inte muskelmässigt, men mycket i "huvudet". Man får inget gratis av Annie, och det ser hon till också. Och när hon inte rids egenom så syns det rätt tydligt, hon blir lite knackligare i galoppen, är inte lika rund i bakbenen och har inte lika lätt för att hålla igång rullet. Och har man inte rullet i galoppen så har man inget att rida henne på om man säger så, det blir platt pannkaka av allt. Och det är det som nog kommer vara nu när jag sätter i gång henne, hon kommer behöva ridas lång och låg och bara få rulla på, sen kommer man få börja med igångsättningar, helst från skritt till galopp och göra kraftiga avsakningar, och sen kan man börja jobba henne "uppåt" igen. Hon är en mycket egen häst att rida, och det är bara positivt så klart.

.

Men till slut hittade dem felet. Alla har ett sk slemveck inne i knäet, och som jag förstår det så hade det blivit för mycket för min del (jag vet inte riktigt hur det uppkommer eller om det har något speciellt namn, de berättade detta för mig när jag vaknade upp efter sövningen, och då är man inte på topp, det kan jag lova.) och tryckte därför ihop minisker och annat jag har i knäet. När jag ridit med sadel så har jag varit helt blå på insidan av knäet, och det har alltså varit pga av att allt har blivit ihoptryckt. Men nu är felet återgärdat, och jag går mestadels utan kryckor nu. Operationen är inte speciellt stor, i alla fall inte i mitt fall. Och jag skulle kunna rida och så igen så fort det kändes bra, så i morgon ska jag upp på hästryggen igen och börja om. Jag tror dock Annie tappat en del, tyvärr. Men förhoppningsvis är det inte lika lång väg tillbaka, och jag vet på ett ungefär hur jag tänkt mig för att få igång henne ordentligt.

.

Nu har ni i alla fall en liten förklaring på vad det egentligen varit som gjort att jag inte kunnat rida. :)